Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 april, 2012

Födelsedagspaket

Födelsedagar kommer i så många olika former, papper och färger, precis som paket.

Som min elvaårsdag. Den födelsedagen var som ett skirt, grönt paket, invirat i spretande silvertrådar rätt upp i himmelen. Det paketet var solskensmorgon och knastrande grus mot cykeldäck och flyga genom världen.

Eller som min tjugoårsdag, när jag lurades ner till stortorget i Gävle i tron att jag skulle gå på bio, men där stod Kristin. En av mina bästa vänner i universum, min valda syster, som jag saknat så innerligt månad efter månad och som jag trodde var kvar i Paris.  Den födelsedagen var som ett stort, fjäderlätt paket. Färgen var röd och varm och fylld av energi, skratt och trygghet som räcker ännu.

Sedan finns det födelsedagar som kommer i form av illa inslagna svarta paket, med trasiga kanter, hörn som spretar och alldeles för mycket tejp. Det är gånger då födelsedagen inte alls är vad man önskat sig och när kvittot för att returnera varan är hopknycklat, bortblåst eller slängt. Som gårdagens födelsedag. Den var ett sådant paket.

Men sedan, på kvällen, märkte jag att jag fått ännu ett paket. Det var litet och rektangulärt. Färgen var ljust lila, kortet adresserat med miljoner namn. Från vänner, vänner och åter vänner. När jag lyfte på locket fann jag att det innehöll värme, kärlek och hopp.

Ps! Läs gärnaQueen of Kammebornias vackra, starka text "Vemod". Den skär i själen och tröstar på samma gång. Ds.

28 april, 2012

Shadowlands

Jag går upp och nerför stentrappor, fram och tillbaka över sjukhuskorridorens mjuka plastmatta. Sitter på bänkar, sitter på stolar. Spritar händerna. Öppnar tunga, breda, vadderade dörrar. Tänker på mannen i "The terminal." Han som bott på en flygplats sedan 1988. Jag tar hissen till våning fem. Biblioteket. Den hemkära doften av böcker. De kategoriserade hyllorna. Tystnad. Inga pipande larm. Inga lampor som blinkar. Sjunker ner i en fåtölj, låter tofflorna glida av fötterna. Tänker på C.S Lewis ord i filmen "Shadowlands":"Jag läser, därför finns jag." Så då gör jag det.

26 april, 2012

Om Märta

Min granne hette Märta. Hon hade glasögon, kopparstick på väggen och grått, permanentat hår. Hon hade snörskor med små hål i och trasmattor där fransarna låg kammade åt rätt håll. När jag ville hälsa på, gick jag bara över gräsmattan, uppför trappan och in i hennes kök. Som jag minns det var Märtas köksfönster alltid öppet och hennes kökskranar alltid blanka. Som jag minns det åt vi alltid köttbullar, potatis, lingon och brunsås. Som jag minns det var det alltid sommar och diskhandduken hängde på tork på fönsterhaken. Jag vet att det var Märta som lärde mig att göra krullsnören på födelsedagspaket. Jag vet inte när jag blev för gammal för hennes kök.

25 april, 2012

Otack är världens lön

Det finns dagar när otack är världens lön. Då kan man ringa upp en eller annan bank, telefonoperatör eller så. Nästan alltid blir man tackad redan på förhand för sin medverkan i en kundundersökning som ska äga rum senare. Om man känner sig lika otacksam som världen, kan man låta bli att svara när den automatiska undersökningsmaskinen ringer upp, och känna sig lite full i fan.

24 april, 2012

Mitt i nattens mörker

Mitt i nattens mörker när alla element gått sönder, täcket är borta och hela sängen är fylld med kantiga brödsmulor. När man sitter på en skranglig pinnstol och vill värma sig på koppen med kalla teet, händer det. Att runtom i husen på klotet man bor på, pinglar små telefoner igång. Runtom på klotet lyfter människor på lurarna, andas värme genom ledningarna, skänker tröst. Startar elementen, väver täcken, sopar brödsmulorna ur sängen, värmer te. Bäddar in pinnstolen i puffiga kuddar, broderar mattan till kalla golven, skriver:"Vi finns här. Vi är hos dig."

22 april, 2012

Vilken stentyp är du?

Vid vägkanten satt en stor reklamskylt: "Vilken stentyp är du?" Jag har aldrig funderat över vilken stentyp jag skulle vara. Andra slags typer har jag ju klurat på. Vilket djur till exempel. (Katt som ägs av snäll familj på landet.) Vilken typ av filmstjärna jag skulle vara. (Dött lopp mellan Natalie Portman och Kate Winslet.) Vilken stentyp jag är har jag aldrig funderat på, men nu när frågan ändå är väckt...En rödaktig sten, skrovlig på ena sidan och len som en gammel tantalisa på den andra. Bitvis bucklig, bitvis slät i kanterna. Liggande i strandkanten av ett hav, ömsom vilsamt vaggad fram och åter, ömsom förlorad i vågskummet där. Långsamt slipad lenare av sandkornen och snäckskalen.

21 april, 2012

De små tingens gud

När jag var liten tänkte jag att alla saker levde. Att inte bara mina dockor hade känslor, utan även saker som tapeterna, sopborsten och mina föräldrars gamla unicabox i plåt. Det var många ting vars känslor kunde bli sårade och som kunde känna sig bortglömda och oönskade. Jag var på loppis idag. Jag gick där och tittade bland gamla virkade dukar, plåtburkar och kaffebryggare. Jag kunde inte låta bli att undra. Om de tänkte på något, och på vad det i så fall kunde tänkas vara.

20 april, 2012

Set fire to the rain

Det finns dagar när livet är sura gamla raggsockor, och blötsnön besegrar gummistövlarna. När all mat smakar sönderkokta makaroner från skolmatsalen, och busschauffören kör iväg fast hon ser att man vill med. Sådana dagar när det känns som om det aldrig mer blir helg.

De dagarna kan man dra ner mössan över ögonen, plugga in sitt headset i öronen och sätta igång en riktigt klämmig låt med tryck i. Helst ska volymen vara så hög att det känns som om rösten i ens öron blir ett med ens egen. Då kan man parkera matkassarna i trottoarens snögrus, och låta sig svepas med till en plats där solen skiner och man inte ens behöver åka buss.


Jag brukar köra Adeles ”Set fire to the rain”. Jag tycker allra bäst om refrängen. Denna underbara kvinna vill verkligen elda upp regnet och just där, just då, känns det som om det verkligen är möjligt.
Klicka på den här länken och vråla med till "Set fire to the rain" med Adele

19 april, 2012

Matteprov

Den här veckan har jag pluggat och pluggat till fredagens prov. Det är det första matteprovet sedan jag gick i gymnasiet. Då hade jag kommit till en punkt när jag inte orkade försöka mer. Jag struntade i matten. Skolkade. Tog långa promenader i korridorerna, gick och fikade, skrev. Jag gav upp. Jag ville inte, vägrade vara den där lilla tjejen som jag var hela grundskolan. Hon som satt på mattelektionerna med tårarna brännande bakom ögonen. Hon som räknade, suddade, räknade igen, skämdes för att hon inte förstod. Hon som låste in sig på toaletten och grät efter matteproven. Hon som hade velat ropa:


”Nej! Stopp! Jag förstår inte! Kan du ta det från början?”

När läraren hade en genomgång på tavlan. Men hur skulle den lilla tjejen som var jag, ha vågat säga att:

 ”Nej, jag menar inte bara det där talet. Jag menar, kan du ta om alltsammans? Jag kan inte minnas när jag senast förstod.”

Nu läser jag matte igen. Jag är varken barn eller tonåring. Jag är vuxen. Jag vågar fråga. Jag vågar göra fel. Jag läser i min egen takt. Jag sitter och räknar hemma vid köksbordet, lyssnar på musik och dricker te. Jag jublar högt när jag räknar rätt. Jag dunkar knytnäven i bordet och svär när det går åt pipan. Det går framåt och det går bra. Ibland är det till och med roligt. Men jag är ändå nervös för det där himla provet. Jag är rädd för stämningen i den tysta salen, suckarna, de skrapande stolarna från dem som blir klara på en halv sekund. Jag är rädd att det ska få all kunskap och allt självförtroende att flyga ut genom huvudet och försvinna som det alltid har gjort.

Jag tänker att jag måste klara att hålla barnet och tonåringen i mig borta mellan klockan nio och tolv på fredag, när provet äger rum. Komma ihåg vem jag är idag. Jag önskar att jag kunde bjuda hem matteläraren på te och göra provet i köket istället. Så kunde jag baka kakor och multiplicera och dividera bråktal och potenser, med hjälp av ägg, kanel och mjöl.


17 april, 2012

Carpe diem - "Allt har en sista - gång - känsla."

Jag tänker ofta på en liten pojke jag kände för många år sedan. Han hade sett fram emot att gå på dockteater så mycket, att när vi väl var där grät han sig igenom föreställningen, eftersom den snart skulle vara över.

Han och jag är likadana.
När jag läser i mina dagböcker finner jag ofta orden “Allt har en sista – gång - känsla.” Jag prickar av jullovsveckorna, semesterveckorna. Jag räknar ner dagarna på utlandsresan och på sommarlägret. Det händer att jag är så rädd för att upplevelsen ska ta slut att jag missar alltsammans.
Jag tänker att det är därför jag älskar känslan av att vara på resande fot. Det ligger i sakens natur att man inte vet hur länge upplevelsen kommer att pågå. Det är ett föränderligt tidsschema som avgör. Väder och vind. Medresenärer. Vart mina steg för mig där jag går genom en främmande stad där jag inte hittar, där jag aldrig tidigare varit.

16 april, 2012

"Dagens i-landsproblem"

Det finns uttryck som gör mig galen. Som när jag upprörd och sprethårig redogör för någon skavande småsak som lagt krokben på mig under en längre tid och som successivt drivit mig till vansinnets gräns, och får höra att det är:

”Dagens i-landsproblem.”

Gärna sagt med lätt överseende, gärna av folk vars engagemang för att förändra världen inskränker sig till att lägga en växelpeng i en skrammelbössa på stan, titt som tätt vart tionde år.


15 april, 2012

Ljugarbänken

På min mormor och morfars lantställe fanns en bänk på altanen. ”Ljugarbänken” stod det på den och jag såg på den med förtjusning. En frizon för lögner, något så genialt! Jag satt där ibland och njöt och blåljög så att det sprutade ur öronen.

Vore det inte finurligt att placera ut sådana där ljugarbänkar lite här och var i vårt gemensamma samhälle? Så kan folk slå sig ner och ljuga av sig när lögnerna blir för stora för att bära inom sig, när man vill låtsas vara någon annan en stund eller bara lite grand så där ändå för husbehov, när lusten faller på.

Då skulle folk kanske ljuga lite mindre för varandra också. Och andra runtomkring skulle veta att ”Jaha, där sitter tant Bengtsson och ljuger, det var en hiskelig historia hon dukar upp, men skrämd blir jag inte, för det är bara hittepå.” Till exempel.

14 april, 2012

Stackars hon som aldrig gråter fast hon släpar på ett höghus

Jag satt bredvid en liten tant på bussen. Hon berättade att hon hade bott i sin lägenhet i fyrtio år, men hon ville ingenting hellre än att flytta.

”Det har jag velat i många år! Men det går inte”, sa hon. Hon väntade på att lägenhetens värde skulle maximeras.

Det gick inte att nå hennes tankar, med ”man lever bara en gång” och allt det där. Hade hon väntat så länge kunde hon vänta lite till, tyckte hon, innan hon plingade och gick av.

Och egentligen. Vad hade jag kunnat säga? Inken tinken. Jag som har flyttat uppåt trettio gånger och ständigt har en inre flyttkartong öppen, uti fall att, för endera dagen.   


Ja stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
Vad är det ingen ska få se
som ingen inte redan sett
och vart ska det där huset
Ur: ”Stackars” av Lars Winnerbäck


13 april, 2012

"Är du lycklig?"

En gammal vän till mig hade för vana att fråga: ”Är du lycklig?” i tid och otid.

Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle svara. Det är för stort. Det kräver en eftertanke man sällan mäktar med så där i stunden, när man stöter ihop kånkandes på matkassar i affären. Hur menade hon egentligen? Lycklig, på vilket sätt? Som om det gick bra med skrivandet? Eller kärleken? Eller att det mesta kändes helt okej, just idag?

Man svarar liksom inte att man är lycklig, bara så där. Men för det mesta sa jag ändå: ”Jovisst, jaadå,” för vad hade jag annars kunnat göra? Man svarar ju inte heller att man är olycklig, bara så där. Eller att man är ganska lycklig eller olycklig. Hur skulle det se ut?

Samtidigt. Jag kunde ju ha frågat. Helt enkelt. Inte gjort det så innerligt svårt för mig själv. Undrat vad hon menade mer specifikt, istället för att yvas så dant över det.

Som pojken jag mötte förut idag. Han stannade upp, sandig och glad efter min framslängda hälsningsfråga, undrade:

-          Vad är ”läget”?


12 april, 2012

Om livet vore som en musikal

Om musiken spelades högt och vilt och överallt som på musikaler, skulle vi kunna göra höga hopp över refugerna och knäppa med fingrarna i takt, när vi mjuka i knäna dansade fram och tillbaka till jobbet.

Men nu spelas den mest tyst för sig själv i enskilda lurar. Så nu får vi dansa bara lite grand, var för sig. Vi får göra mycket små piruetter och spela luftgitarr och trumsolon, genom att lite diskret vifta på handlederna. Och så på tårna då förstås, som gud ske lov skuttar fram friare nu där nere i fotsvetten, när raggsockorna surnat färdigt och landat längst ner i lådorna.



11 april, 2012

Ett gott skratt...

Hittade ett bortglömt urklipp på hyllan i vardagsrummet. Det berättar om en man som tvingats flytta från sin lägenhet, dels därför att han matade småfåglar från balkongen, dels därför att han skrattade för högt. Han satt uppe och tittade på gamla pilsnerfilmer nattetid och garvade så att grannarna inte kunde sova.


Ja, jisses. Det är tur att vi åtminstone dör tyst och obemärkt i våra lägenheter i det här landet. Och att det finns pålagda skratt på nutidens komediserier. Så vi säkert vet att vi skrattar på rätt ställen och alldeles säkert att vi gör det samtidigt som alla andra.


10 april, 2012

Mitt huvuds galleri


Det händer att jag tänker på alla dessa människor jag rest tillsammans med i mitt liv. Tänk alla dessa främlingar jag suttit bredvid på tåg och flygplan, stått pressad mot på tunnelbanevagnar så att dörren ska gå igen, gått av långfärdsbussen och beställt en dagens på vägkrogen med. I någon minut eller i timmar var vi så nära, innan vi nådde vår destination och försvann ur varandras liv.

Men det finns dem jag aldrig har glömt. De som fastnat, som berört utan att vi ens samtalat, för att sedan finnas kvar, långt efter att jag glömt deras ansikten. De finns som i ett galleri i mitt huvud.


Jag undrar om jag finns i ett sådant galleri hos någon människa någonstans. Om det finns någon som minns mig trots att vi aldrig pratade, om jag minns honom eller henne tillbaka, och om vi skulle känna igen varandra om vi träffades någon dag.


09 april, 2012

Killing my darlings before deadline

Det är den där fasen när jag håller på och håller på i flera dagar och läser in manus och lyssnar av manus, läser samma mening högt och tyst och högt igen utan att kunna sätta fingret på vad det är som skorrar, flyttar kommatecken, flyttar punkter, dödar darlings och återupplivar dem igen för att döda dem igen och sedan undra varför ända in i helvete jag inte sparade utkastet.

Det är den fasen. Fasen, sådana dagar. Går ut i köket och bakar mig en kaka. Bara för att se att det blir något.



Jag jobbar fortfarande på att få teckningarna tydligare, men det går inte alltid så bra. Som längst upp vid ljuset, till exempel. Där står det:
"Vi sätter dit ett ljus också. Det har vi baske mig förtjänat."


08 april, 2012

Påskdagsvila

Som vid läggdags när jag blundar och låtsas att jag drar ner rullgardinerna runt om i huvudet, en efter en, sluter in, stänger av.

Som att knäppa av teven, radion, internet, slänga dagstidningen i sopkorgen utan att ha bläddrat.

Att ta en promenad genom skogen, ställa mig på gråsten, titta ut över vatten.

07 april, 2012

Tuppen är död!

Jag var sju och hade ritat den finaste påsktuppen ever.
Inte då, tyckte min folkilskna skolfröken med de stålblå ögonen.

”Den har för små fötter”, sa hon, och pekade på min teckning med sin lackade fingernagel. ”Den skulle aldrig kunna hålla balansen i verkligheten.”

Så tog hon ett sudd och raderade ut tuppens fötter. Sedan ritade hon dit ett par rejäla, fotriktiga av mer proportionerligt slag.

”Vilken fin tupp”, sa mamma när hon såg teckningen.

”Det är inte min tupp”, sa jag mörkt. ”Det är frökens.”




Med detta önskar jag er en riktigt glad påsk allesammans och passar samtidigt på att lära er den gamla påskdängan ”Vår tupp är död”, i ny tappning. Den går med fördel att sjunga i kanon och vill man inte sjunga kan man dricka påsksnaps till den, tänker jag:

”Frökens tupp är död, frökens tupp är död. Frökens tupp är död, frökens tupp är död. Han kan inte sjunga kockodi kockoda, han kan inte sjunga kockodi, kockoda. Kocko kocko kocko kocko di kocko da. Kocko kocko kocko kocko di kocko da.”

06 april, 2012

Det händer plötsligt!

En gång när jag var liten, kom det en författare på besök till skolan. Fråga mig inte vem det var, för det har jag glömt bort för länge sedan, men en sak minns jag, och det var att han sa:

”När ni skriver nu, tänk då på att vara försiktiga med att använda ordet plötsligt. Det är egentligen väldigt få saker som händer plötsligt.”

Imorse när jag läste igenom ett manus jag håller på att jobba med, såg jag att jag hade använt ”plötsligt” i en dialog. Då slog det mig att jag fortfarande begränsas av den där författarens råd när jag sitter och skriver, utan att ens ha funderat över om han hade rätt. Så jag bestämde mig för att försöka hitta tre saker som hände plötsligt inom loppet av fem minuter, och se på fan:

1.       Tidningen kom.

2.       Jag nös.

3.       Jag upptäckte ett hål i min vänstra strumpa.

4.       Jag insåg att författarens råd var strunt.

05 april, 2012

Hundtricket

Igår sken solen och alla hundar fick ha långmöte och hänga i gäng, utan att deras mattar och hussar stretade tag i kopplet och ville ha med dem hem innan de knappt ens hade börjat.

Det finns vissa informella klubbar dit det går att skaffa sig en direktbiljett. En sådan klubb består av hundägare och deras hundar. När jag växte upp hade vi tre hundar hemma, och därmed en självklar plats i kvarterets klubb. Jag lärde mig snabbt vilka hundar som våra kunde hänga med och vilka vi skulle undvika. Vilken kennel de hundar som var av samma ras som våra kom ifrån och av vilka ägare man kunde få råd om utställningar, lydnadstävlingar eller agility. Det var fint, gott så.

Men de enda jag verkligen minns, är den trötta, gamla farbrodern med sin trötta, gamla airedaleterrier. De gick så långsamt, så långsamt bland kottarna och barren på de gatlyktekantade gångvägarna i skogsområdet vid vårt hus. Jag tänkte alltid att farbrodern och hunden såg lite dammiga ut, och på deras ögon. De var lika snälla, lika gamla.

Så en morgon var farbrodern och hunden bara borta, och jag såg de aldrig mer. Jag tittade efter dem ett tag, undrade lite grand, sedan bleknade vanan och de försvann.

Men sådana dagar, när jag går förbi hundmöte efter hundmöte på min promenad, kommer de tillbaka. Den dammiga farbrodern i sin mossgröna rock, och hans dammigt, tufsiga airedaleterrier.


04 april, 2012

Vems dag är det egentligen?

”Vi har alla våra dagar”, brukar man säga överslätande om någon visat lite för starka känslor i något sammanhang. Allra helst om denne någon skäms över det efteråt, och sitter och stirrar ner i sin kaffekopp utan att våga se folk i ögonen.

Är det inte intressant, att ”våra dagar”, anses vara dem som inte är önskvärda? Dem när vi inte lyckas hålla våra känslor i schack, utan vräker ur oss lite här och där, och inte alltid när det passar? Och vems dag är det egentligen när två personer som båda har en dag när det blir åka av i känslolivet, drabbar samman?

I lördags var det till exempel både min och en expedits dag. När jag lyft ur matkassarna ur kundvagnen, ställt tillbaka den i en rad och börjat gå, hörde jag hur någon började vråla bakom mig. Det tog en stund innan jag förstod att det var mig han menade. Jag är inte alls van vid att folk står och skriker åt mig när jag har varit och handlat. Till slut trillade ändå polletten ner och jag vände mig om.

”Vad?!?”

”Vagnarna med BLÅTT handtag ska stå i DEN raden! Vagnarna med RÖTT handtag ska stå i DEN!”

”Du”, sa jag argt. ”Om du har någonting som du vill säga till mig --- ”

”--- så hade det varit lättare om jag hade vetat vad du heter. Då hade du fattat att jag menade dig. De med BLÅTT handtag ska stå i DEN raden! De med RÖTT handtag ska stå i DEN! ”

”Jaha?!?” Jag kände att jag höll på att bli riktigt förbannad.

”Vagnarna med BLÅTT handtag är mindre än vagnarna med RÖTT handtag! Kommer vagnarna upp till butiken staplade så här är det JAG som får ta på mig det!”

Han såg så himla arg ut, så förolämpad, så skuldbeläggande.

Plötsligt kände jag hur all ilska rann av mig. Det var inte bara hans dag. Det var min dag också. Och den här dagen orkade jag inte ta på mig skulden för en felaktig rad med kundvagnar. Jag orkade inte det. Och jag orkade inte försvara mig.   

”Ja”, sa jag. ”Nu har jag tyvärr en dag när jag inte riktigt har mitt huvud med mig.”

”Ja”, vrålade expediten och slog ut med båda armarna, ”vi har ALLA våra dagar!”

”Ja”, sa jag bara. ”Vi har ju det.”

Sedan var det liksom ingen idé att argumentera något mer. Diskussionen var avslutad. Jag gick. Väl hemma kom jag på att jag glömt att slänga min halvfulla kaffemugg som stod i kundvagnen. Tänkte att det var en bra sak. Att expediten skulle kunna använda den senare om han skulle få vett att skämmas. Då behöver man en kaffekopp att stirra ner i. Jag önskade bara att jag i så fall skulle ha tänkt på att slänga något äckligt i den. Typ en halvt uppluckrad gammal ostskiva. Eller något.


03 april, 2012

Spelar du wordfeud med mig?

Jag började spela wordfeud i höstas och har gjort det varje dag sedan dess. Första tiden var jag så inne i spelet att bekantskapskretsen inte räckte till och jag lät datorn slumpa fram motståndare. De flesta av dem vann eller förlorade en omgång, för att sedan försvinna. Men fyra av spelarna finns fortfarande kvar.

”Vem spelar du mot?” frågade en vän till mig häromdagen.

”Jag vet inte”, svarade jag.

”Vet du inte?”

”Nej?”

”Jag brukar i alla fall fråga någonting om var de bor eller hur gamla de är.”

”Jag frågar inte sådana saker.”

För det är den tysta överenskommelsen bland brickorna och de funderande pauserna. Spelen avlöser varandra, vi lägger några ordflätor om dagen, vi vinner eller förlorar, bjuder eller bjuds in till nya spel. Men jag vet inte om dessa fyra motståndare är män eller kvinnor, vad de arbetar med eller hur gamla de är, ingenting, och de vet lika lite om mig. Fokus ligger på spelet och ingenting annat. Chattar gör vi sparsamt och då vid följande tillfällen:

1.     När man gratulerar sin motståndare till ett ovanligt poängrikt drag eller till en vinst.

2.     När man suckar över en oturlig brickomgång, vilken vanligen utgörs av enbart konsonanter eller enbart vokaler.

3.     När man tackar för gratulationerna, vilket sker på ett ytterst ödmjukt sätt som ”Tack så mycket, och tack själv för en rolig match!” eller ”Ja, jag hade verkligen tur med brickorna den här omgången”, eller ”Tack, tack, det var riktigt jämnt.”

Det är en intressant form av social samvaro. Jag har haft daglig kontakt med dessa fyra personer under ett halvt års tid och jag har ingen aning om vilka de är. Vi har lyft ut en yttepytteliten del av allt det som utgör en människa och lärt känna den och ingenting annat. Det är som att lyfta upp en enda småsten av miljarder i en grusgång, bära den i fickan i ett halvår och bara fundera över den.

Jag fascineras av den tysta överenskommelsen, så tydlig som vore den uttalad och underskriven, aldrig någonsin har den överskridits. Det är ett vilsamt, lättsamt sätt att umgås. Men ibland när jag sitter på bussen och glanar till över axeln på någon som spelar wordfeud, får jag en sådan lust att luta mig fram och fråga:

”Ursäkta mig. Vem spelar du med?”

02 april, 2012

Stopp i rusningstrafiken

I Stockholms rusningstrafik blir alla ansikten blanka. Så plötsligt, ibland, tar ett form, glimtar till. Som i fredags när jag mötte en ung, huvtröjeklädd killes blick på Gullmarsplan. Vi log till när vi förstod att vi båda höll på att kvävas av skratt åt stressade tanten som stod och drog i kopplet till tjocka hunden, som hade lagt sig mitt på golvet framför rulltrapporna och verkligen inte tänkte röra sig ur fläcken.

01 april, 2012

Om Göran Hägglund och chica skilsmässor

När jag var liten trodde jag att en skilsmässa var som ett bröllop fast alla hade svarta kläder och man skiljde sig istället för att gifta sig. Nu för tiden vet jag bättre. Till exempel att statistiken visar att förra året genomfördes 23 388 skilsmässor i Sverige. I en debattartikel med rubriken "Det är inget chict med att skilja sig" http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article14582500.ab
behandlar Göran Hägglund ämnet skilsmässor. Han talar bland annat om att det är viktigt att erbjuda hjälp till dem som vill rädda sina relationer, vilket jag håller med honom om.

Hägglund säger också att: ”Vi kristdemokrater betraktar de små, frivilliga gemenskaperna, som familjen, som samhällets minsta och viktigaste byggsten. Ett fungerande samhälle kräver fungerande familjer.” I samma andetag talar han också om skilsmässostatistiken, och jag upplever att han gör det med fasa. Jag tänker att det inte behöver finnas något fasansfullt med den statistiken. Att man också kan se den som ett tecken på att vi lever i ett samhälle där man inte behöver vara tillsammans som äkta makar på grund av ekonomiska, religiösa eller traditionella skäl. Att det är därför äktenskapet kan få vara just den frivilliga gemenskap som Hägglund vurmar för.

Man kan också tänka att skilsmässobarn får se att det, även om det är outsägligt sorgligt och tungt att gå igenom en separation, inte nödvändigtvis behöver vara av ondo i längden. Att det kan leda till någonting bättre, när föräldrarnas energi inte längre går åt till att må dåligt i en relation som inte fungerar. Att en skilsmässa också kan visa att det inte behöver vara ett misslyckande att bryta upp och gå vidare. En skilsmässa kan också ge barnen den fungerade familj som Hägglund talar om, även om den inte består av två äkta makar och deras barn.

Man kan också välja att lita på att människor kan ta ansvar för sina äktenskap. Att de vet vad de gör. Att de är kapabla nog att själva avgöra när den ”frivilliga gemenskapen” inte längre är frivillig, utan har blivit ett fängelse, trots allt man satsat, allt man försökt, alla gräl som man grälat, alla tårar man gråtit.

”Folk som skiljer sig ger upp för lätt”, hör jag ibland. Nu undrar jag: Vilka är ”folk”? Det tycks vara en lika diffus massa av ansiktslösa människor som den grupp av ”Alla andra” som brukar dyka upp när en tonåring vill gå på en föräldrafri fest.

Jag har personligen aldrig träffat någon som brutit upp från ett äktenskap och tycker att de ”gav upp för lätt.” Ej heller någon som upplevt det som chict. Jag har däremot träffat många som önskar att de slutat försöka tidigare, därför att det hade besparat dem och deras barn mycket trasighet och sorg.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.