Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

31 mars, 2012

Pretty, pretty please!

Idag vill jag hylla alla de vackra, fantastiska, underbara kvinnor som är mina vänner och sådana skatter, och som burit mig genom de mörkaste dalarna i mitt liv. Dessa kvinnor som är så olika sinsemellan, men som ändå delar de egenskaper jag skattar så högt:

Mod. Klokskap. Empati. Värme. Lojalitet. Solidaritet. Förmågan att skratta när det blåser snålt.

Där finns dock något mer som förenar dem och som också jag bär på. Någonting som gör mig så himmelens ledsen och frustrerad, något jag vill slänga åt helvete. Något jag vill leta mig in i deras själar och tvätta bort, vädra ut, renskrubba väggarna ifrån och en gång för alla slunga ända ut i världsrymden, vråla:

HEJDÅ!

Det är den förlamande självkritiken. Det ständigt dåliga samvetet och rädslan för att inte räcka till. Det är den där förbannade, eviga skulden.

Idag säger jag som Pink I låten “Perfect”:


Jag säger det idag och alla andra dagar, och jag önskar att det räckte.

Kan vi inte bara bestämma att det räcker?

En gång för alla?

Nu på en gång?

Vi gör det tycker jag. Vi skiter i all den där skulden, självkritiken och det dåliga samvetet. Vi struntar i dem och så dricker vi vin och käkar tårta.

30 mars, 2012

Jag bjuder på den!

För ett par år sedan berättade en vän hur hon gjort bort sig något fantastiskt för en kille hon var kär i. Jag får inte berätta hur, men jag kan dela med mig av hennes slutkläm:

”Men då tänkte jag så här, att jag bjuder på den!”

Det uttrycket är genialt. Det är som när man ser en komedi. Har ni tänkt på att man sällan får se vad som händer efter det pålagda asgarvet? Det får man veta först när den bortgjorda berättar det för sina vänner och de skrattar tillsammans och dricker öl. Det är samma distans som ”Jag bjuder på den”, skänker sin användare. Som nu när jag har börjat blogga. Himmel vad jag har nytta av ”Jag bjuder på den.” Man kan helt enkelt inte vara så pillenoga som jag brukar när jag skriver annat, för då blir det aldrig några dagliga inlägg. Få vapen fungerar bättre på Prestationsångestkråkan än just ”Jag bjuder på den.” Därför har jag listat min första bloggveckas topp fem av det som inte blev som det skulle.

Jag bjuder på att:

1.       Jag har ingen aning om vad en kodmall är och hur jag än googlar tycks det vara så självklart för resten av världen, att det inte går att finna en förklaring. Därför får jag liksom blunda och tänka mig vissa funktioner på min blogg.

2.       Det händer att datorn nyttjar sin medbestämmanderätt och byter teckensnitt på några rader mitt i ett inlägg. Det hjälper inte att gång på gång markera och välja ”normal”, ej heller att logga in eller ut flera gånger och göra om proceduren, eller att skriva om raderna igen. Inte ens om man gör det fem gånger.

3.       Om man har publicerat ett inlägg och får för sig att ändra rubrik mitt i ”länka-till-facebook-proceduren”, finns det ingenting som kan övertyga fejjan om bytet. Inte ens fastän inlägget bytt namn på bloggens startsida. Här hjälper det inte heller att logga ut flera gånger, inte ens fem. Ej heller att stänga av och starta upp datorn. Först när man byter dator fungerar det, men när folk länkar vidare till blogginlägget på facebook, dyker den gamla titeln lik förbaskat upp igen.

4.       Om man vill göra en liten redigering av ett blogginlägg man har publicerat tidigare, igår eller så, kan det få för sig att glömma all vår gemensamma historia och publicera sig själv en gång till, på dags datum.

5.       Den enda av hemmets två datorer som kan visa en teckning som scannats in är den jag sällan använder, därför att den är så långsam och gramsen att ljudet svajar som en flaggstång i storm. Att den trots allt kunde användas till något, upptäcktes av en slump efter otaliga timmar vid den andra datorn, teckningar som scannats in gång på gång, ex antal telefonsamtal till den tekniske vännen och svordomar av sällan skådat slag. Det tar tio år att starta upp skruttdatorn och tjugo att ladda upp bilderna, men vad ska man säga? Jag bjuder på den!

När jag sent omsider har gått och lagt mig på kvällarna, uppstissad till Kosmoskattens nivå av allt dataflimrande och sur som en gammal jäst raggsocka av allt som inte blev som det skulle, finns det bara en mening som tröstar: ”Jag bjuder på den.”

29 mars, 2012

Allt detta te istället för ett urtidsvrål

När jag gick i gymnasiet hände det att jag låg i min säng på kvällarna och låtsades att jag kom till skolan en dag, ställde mig vid plåtskåpen i trapphuset där det ekade som mest, och bara vrålade till trycket över bröstet försvann.

Det gjorde jag inte. Istället gick jag inte till skolan alls. Drack tekopp efter tekopp med mina tjejkompisar. Övade mig på att prata om livet.

Nog gav det träning i kommunikation och krishantering, nog knöt det vänskapsband och nog var det bra. Nog är det viktigare att få de lärdomarna för livet än de betyg som jag faktiskt pluggade in sedan. Nog är det så.

Men ibland, som idag, när jag slitit mer än vanligt med Komvuxs mattekurs, undrar jag:
Vad hade hänt om jag, vi, hade tillåtit oss att urskla ur oss ett riktigt urtidsvrål så att fönsterrutorna och marmorgolven rasade, i alla fall då och då?
Så att vi hade hörts, synts, tagit den platsen, istället för att gå därifrån.

Idag hatar jag dig. Imorgon är det någon annan.

Alla som någon gång har satt sin fot i en skola har sett det. Klottret på skåp, toaletter och bänkar. Inkarvade bokstäver med namn på dem man hatar, som ska dö, som är horor.

Ikväll, som så många andra kvällar, surfade jag runt på nätet, läste kommentarer, bloggar, facebookinlägg. Ikväll som så många andra kvällar, blev jag ledsen, arg och trött. För det där klottret jag talade om, det finns inte bara i skolorna där barn och ungdomar går, det finns överallt. Jag lever i en värld där vuxna människor sitter bakom sina dataskärmar och hotar och hatar. Jag lever i en värld där man istället för att ta debatten och diskussionen med sina meningsmotståndare, väljer att förnedra och skrämma. Jag lever i en värld där man inte behöver stå för att ord kan skada en annan människa. Där den som ger sig in i leken får leken tåla, är man dum nog att skapa debatt, får man också vara beredd på att få stryk. Få stryk, bli hotad med våldtäkt och med döden.

Det är lättheten i det som skrämmer. Det är känslan av:

”Ta det inte personligt. Idag hatar jag dig, imorgon är den någon annan.”

Det är en värld där orden urvattnas, där man kan spamma sitt hat och hinna med att hota och trakassera så gränslöst många människor i en grisblink. Människor man aldrig kommer att träffa. Människor man aldrig behöver se i ögonen. Människor man glömt i samma sekund som man postat sin kommentar, sin blogg, sitt facebookinlägg, klappat igen datorn och återgått till sitt. Det är en värld där det inte längre är den förvrängda handstilen på toalettväggen som maskerar, utan rätten att vara anonym. Men det är samma krafter som i skolorna. Samma mobbning. Samma märkligt självpåtagna rätt att hota och förnedra en annan människa, därför att man stör sig på dennes blotta existens. Helt enkelt.

Jag lever i en värld där detta inlägg bara är ännu ett på samma tema, ett i mängden, ett i bruset, men jag kan inte låta bli att skriva det, för jag vet inte vad jag annars ska göra.

28 mars, 2012

Angående Erik Saade och hans byxor.

"Det här är inte anpassat efter barn. De har inte de pengarna. Min turne' är inte heller det. Ska jag ta på mig rosa byxor bara för att det är många tjejer som lyssnar på mig eller?"
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article14590411.ab


Hå hå ja ja. Jag säger då det. Han är allt lite tokig den där Eric Saade. Han behöver ju inga byxor alls! Han är ju kejsaren i nya kläder.

27 mars, 2012

P.Å.K of the year


Här har ni honom, Prestationsångestkråkan, i egen hög person. Han skulle ha följt med gårdagens blogginlägg så att han verkligen fick skämmas för sin fasansfullt trista attityd förstärkt av texten, men tekniken räddade honom från total förnedring. Bilden är lite suddig, men den går tyvärr inte att få i bättre kvalitet, så ni får hålla till godo ändå. Så här säger han i alla fall:

"Ful och dum och ingen framtid!"

"Aoooosch, så klyschigt, ououasch, så intetsägande, platt och tramsigt!"

"Ännu ett fasansfullt försök att nå premiär!"

"22! Riktigt dåliga meningar skrivna på bara en 1000000-dels sekund. Hahaha och ojojoj, vad ger man!

Och med fjäderspetsarna på sin skrud, räknar han misslyckanden.

Om ni undrar över vad det står på den guldstjärna Prestationsångestkråkan bär, är det ”P.Å.K of the year.” Så bra är han på att leverera ren och skär ångest, att han till och med fått en utmärkelse för det. Håhå jaja.

26 mars, 2012

"In your face, Prestationsångestkråkan!"

Häromdagen hittade jag ett urklipp med en intervju som lokaltidningen hade gjort med mig när jag var tio år. Där säger jag att:

”Jag älskar att skriva!” 

”Hur ofta skriver du?” frågar journalisten. 

”Det är olika, ” svarar jag, ”men när jag håller på med någonting särskilt skriver jag varje rast!”, och glädjen och lusten går rakt igenom det gulnade papperet.

Som vuxen manusförfattare händer det att jag undrar var den där tioåringen tog vägen. Jag tror att hon är tvilling med den elvaåriga del av mig som köpte en tovad hatt mitt i sommaren och bar den dagarna igenom, trots hettan. Bara därför att jag tyckte att den var så himla, himla fin. Helt enkelt.

Jag tror att de där tvillingarna började dra sig undan från mig i tidiga tonåren. Det skedde ungefär samtidigt som Prestationsångestkråkan borrade fast en stickande, flisig sittpinne i huvudet på mig och bosatte sig där. Ibland är jag rädd att tvillingarna har lämnat mig för alltid. Att Prestationsångestkråkan har vunnit, hackat ut ögonen på glädjen och lusten och skrämt bort dem för evig tid.

Det är mörka dagar. Jag skriver på ändå, till Prestationsångestkråkans ihärdiga, tröttsamma: ”You´re no good”-kraxande. Jag spanar och letar runt i arbetsrummet för att se om jag kan hitta glädjen och lusten någonstans, för varje dag mer och mer orolig för att de aldrig mer ska komma tillbaka.
Så plötsligt en dag, händer det bara.  Plötsligt en dag är de bara där, glädjen och lusten, utan att någon, framförallt inte Prestationsångestkråkan, förstår hur det gick till. Och jag säger till kråk-fan att: ”Äh! In your face! Jag visste hela tiden att de skulle komma tillbaka! Jag visste det! Ha ha ha!”
Det är där jag är nu. Jag letade och spanade efter glädjen och lusten under nästan hela förra året, men de glimtade bara förbi som hastigast, för att sedan försvinna igen. Men nu är de äntligen här. Sedan några månader tillbaka skriver jag ”varje rast!”
Och Prestationsångestkråkan sitter allena och surar på en stickig bänk vid en avgasig asfaltsväg långt, långt borta från arbetsrummet.
Så välkommen till frk Frida Fortissimas pinfärska, nystartade blogg! Det ska bli så himla, himla roligt det här!

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.