Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 december, 2012

Mysbyxvännerna

I en av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga, berättas det om en kväll när Emil får en ny vän. Det står att när två pojkar av samma skrot och korn möts, tänds det liksom ett litet ljus i deras ögon.

Det där ljuset, den där känslan av själsfrändeskap, den där omedelbara insikten om att man liksom färdas i samma farkost genom livet, är en av de största gåvorna man kan få. Man vet aldrig när den kommer till en. Det hör till sakens natur att det sker plötsligt, oväntat, här och nu. Men i samma sekund det händer, kan man vara fullkomligt säker på att den vännen kommer att finnas i ens liv, i hundratals, tusentals år.

Jag och mina vänner brukar kalla dessa vänskaper för mysbyxvännerna. Jag tror att det egentligen är en tanke från "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs, som flera av oss läste om och om igen när vi gick i gymnasiet. Mitt exemplar ligger i bokhyllan och tittar på mig, tummat och sönderläst, men jag låter det vara. Jag har tänkt ibland att jag ska läsa den igen, nu, nästan tjugo år senare, men jag vill inte riktigt. Jag vill ha den intakt. Jag är rädd att mina vuxenögon ska komma och förstöra.

I boken pratar man om skillnaden mellan en bra kärleksrelation och en bra vänskapsrelation. Man säger att våra älskade inte ska passa oss som handen i handsken, de ska utmana oss, se till att vi utvecklas och går vidare. Vännerna däremot, ska vara som bekväma mysbyxor, som vi känner oss trygga och avslappnade med. Som inte skaver. Personligen vill jag plocka ur båda potterna, blanda och ge.


I natt satt jag i köket och tittade på dekorationerna jag hängt upp i fönstret, nu till jul. Tre likadana ligger inslagna i ett paket som jag ska ge till en av mina mysbyxvänner. Ljuset i våra ögon tändes den kväll vi som fjortonåringar var medtvingade på våra småsystrars våravslutning. Säckhoppning, brännboll och löpning med potatis i sked, var mer än lovligt fånigt, tyckte vi. Det fanns ju annat att göra! Viktiga saker! Som att prata timme ut och timme in! Och de där timmarna blev till dagar, veckor, månader och år, nu är det över tjugo år sedan pratet började den där junikvällen. Ibland kan jag undra hur många ord vi har sagt till varandra egentligen, hur många oceaner av babbel vi har skapat ihop. Vi känner varandra så väl nu att vi inte behöver förklara någonting. Ingenting behöver vi förklara, inte ens sammanhanget kring det vi pratar om. Vi kan lägga till en mening eller två, helt plötsligt, och fortsätta där vi var, fastän det gäller något vi berört för länge sedan. Helt taget ur luften kan tyckas för andra, men vi vet.

Det händer att det går veckor, ibland månader, utan att vi pratas vid. Men det gör ingenting. Vad är väl tid när man färdas genom livet i samma farkost?

Jag tänker mig att de där glaskulorna som figurerna sitter på, är våra livsfarkoster. Den ena älvan är min vän, och den andra är jag. Och fågeln, den är tankarna fyllda med orden, outtalade eller uttalade, som flyger emellan oss var vi än är, min mysbyxvän och jag.

26 december, 2012

Kära bloggvänner, jag ger er...

Nu är julhelgen över, den annorlunda. Gästerna har börjat åka hem en efter en, resterna av julmaten ligger ihopskrapade i omaka burkar i kylen, och snön har börjat töa ute på gatorna. Jag är trött och fyrkantigt mätt. Längtar efter vardagsmat, mysbyxor och egen tid igen. Men stjärnorna lyser fortfarande i fönstren, ljusgirlangen ligger lindad kring balkongräcket, och jag är glad att jag ännu har några julklappar kvar att dela ut. Det är gåvor som endast finns i tanken, och som inte stoppas av hinder som tid, rum, pengar och annan världslighet. För drygt ett år sedan, gick jag en kurs i dynamisk pedagogik vid Stockholms universitet. Vid kursens slut, fick vi i uppgift att skänka varandra sådana gåvor. Vi skrev ner dem på små papperslappar, jag har kvar mina i plånboken än. "En sol" fick jag och "En egen talkshow". "Hela fötter och ett inre lugn" och "Kärlek".

I år gav jag min mamma sådana julklappar, illustrerade med vackra bilder, på en kub. Min lillasyster fick också några, för "December", på den väggalmanacka jag pysslat ihop till henne.

Jag vill också ge sådana klappar till några av de bloggvänner som finns med mig här i rymderna, och som är så himmelens fina, allesammans, var och en:

Nina med bloggen "Den vassaste kniven" får en livslång tur och retur - biljett till Gilmore girls "Stars Hollow".

Pia med bloggen "Queen of Kammebornia" får en saga i varje burk hon äger. Närhelst hon vill höra en historia, behöver hon bara öppna locket på en burk, vilken som helst. Lite som i Farbror Frippes skafferi, är det tänkt.

Tanja på "Fröken Gredelins värld" får sitt efterlängtade, ljusa lantkök. Det är också så finurligt konstruerat, att det hela tiden kompenserar med kraft, för de stunder man har en tröttare kropp.

Lotta på "Min plats i solen" får en egen skrivarstuga. Den följer Narnias tidespann. Den fungerar alltså så, att oceaner av tid finns att ösa ur när hon är i skrivarstugan, men nästan ingen tid passerar i hennes vardagsvärld.

Sandra på "Villa Eli" får en egen väderknapp som får det att töa eller snöa precis som hon vill, på ett ögonblick.

Lycke på "till vidas ära" får en magisk vind i sitt hus, en ständigt föränderlig värld som antar den skepnad hon som bäst behöver, för stunden, i sitt liv.

Martina på "Att ge och få - och ibland även ta" får en flygande matta som förflyttar henne fritt, genom tid och rum.

Bosse på "Bosse Lidén" får en tidsmaskin med en hund i. Den skickas direkt till en av hans barndoms jular, och ger honom den hund han önskade så hett, men aldrig fick.

Sara-Kajsa på "Illusionisten" får en dockteater där alla marionetter kan göras levande genom ett enda litet fingerknäpp.

Petronella på "Prinsessorna på Bellevue" får ett par skor som kan alla danssteg i hela, vida världen.

Så, god jul önskar jag er! Och till alla människor vill jag ge ro, energi och kärlek.

God fortsättning till er alla.

22 december, 2012

Den första julen, den annorlunda

Det sägs att när en närstående drabbats av något livsavgörande, allvarligt, behöver det gå en årscykel innan hjulen börjar rulla igen, någotsånär, mot normalt. De måste gå ett varv först, alla årstiderna. Hösten måste gå, och vintern. Sommaren och våren. De stora högtiderna måste passera: Lucia, julen, nyåret. Påsken och valborgsmässoaftonen. Midsommaren och födelsedagarna.

För oss har sommaren och hösten passerat. Midsommar, två av födelsedagarna, valborg och lucia med. Nu är vi framme vid den största familjehögtiden av de alla. Det är den första julen sedan mamma fick en stor stroke.

Det är första gången på tjugo år som jag och min lillasyster inte firar jul hemma hos mamma. Första året hon inte möter oss vid bussen eller tåget, ivrig och glad i sin röda jacka. Med sina rosiga kinder och sin parfym som färgats av kyla och snö. För första gången på tjugo år har hon inte stått där långt innan ankomsttiden, längtat och väntat. Rädd att komma försent, så att vi skulle tro att hon glömt. Det är första gången på många år, som hon inte har julstädat sitt hem och smyckat det med julblommor hon fått av sina elever.

Det är första gången på tjugo år vi inte följer den tradition vi skapade då: När den årscykeln måste gå, den efter att mina föräldrar skiljt sig.

Det är den första julen.

"Jag åker och hämtar din mamma", sa min älskade. Det var då, i början av november, när de första julkulorna började synas i butikerna. När julen började skava i min lillasyster, mamma och mig. När den började göra ont. "Det är klart att ni ska fira jul tillsammans som ni brukar. Ni behöver det. Ni behöver att inte allting är annorlunda."

För sådan är han, min älskade, att han erbjuder sig att köra de åtta timmarna fram och tillbaka och hämta mamma, som inte kan resa ensam. Sådan är han, att han gör det bara för vår glädjes skull.

Det här är första året vi firar jul i vårt hem.

Det är första gången min älskade, hans mamma och min lillasyster, åker och hämtar mamma. I hennes röda jacka, med hennes parfym och vår glädje. Den sköra, den färgade av allvaret och vetskapen om, att förra årets jul, hade kunnat vara vår sista.

Och jag sitter och skriver, medan snön faller julkortslik utanför. Jag väntar på att min älskade ska komma tillbaka efter sina julklappsinköp, och vi ska åka och hämta min lillasyster vid tåget. Hela soffan och vardagsrumsbordet är fyllt med julklappspapper, snören, tejp och olika pennor. På bordet i köket står hyacinterna, godisskålarna. I kylen står sillen jag nyss har lagt in, och senapen och rödbetssalladen.

Jag tänker att den kommer att bli bra, den här julen. Men annorlunda.

19 december, 2012

Tantängeln

Tänk er en sådan här dag som den här, när jag har åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka, med bussar som var geggiga på golvet och krängde i gathörnen. När en taxichaufför har tutat och viftat åt mig med arga armar för att jag gick för långsamt över gatan, och jag har svarat med ett gestikulerande och svärande, som fått folk att skynda förbi med stora gloögon.

Tänk er att jag, en dag som den här, är och storhandlar i en evighetsbutik med milslånga frysdiskar och skyhöga hyllor med kletiga konserver. Med lysrörslampor som gör alla bleka och hålögda, med julmusik som spelas varv på varv.

Tänk er då att jag står där med min kundvagn och väntar på min älskade som är på jakt efter syltad ingefära, när jag inser att jag står i vägen för en tant. Jag skyndar mig att be om ursäkt, för jag orkar liksom inte med mer snäs nu, förbanne att jag inte gör! Och så bara ler hon. Hon ler verkligen, helt lugnt och vänligt, och så säger hon: "Det gör ingenting. Det är ingen fara. Det är så den här tiden på året. Det spelar ingen roll var man står, man är ända alltid i vägen för någon."

Ja, då kan ni tänka er att jag får tårar i ögonen och på riktigt tror att jag har mött en ängel som är en tant.

16 december, 2012

"Blunda hårt så ser du bättre"...

Kanske är det den fruktansvärda, förtvivlade skolmassakern i USA. Kanske är det den rasism som präglar diskussionen om våra jultraditioner just nu. Kanske är det de stråk av sorg som alltid kommer till mig i december. Kanske är det allihop på en och samma gång. Jag vet inte. Men jag vet att jag har återvänt till ett gammalt, nästan bortglömt barndomsminne, flera gånger under de senaste dagarna. Och jag vet att det är den skyddande bubblan jag återvänt till, till den trygghet som fanns i den. 

När sommaren kom till vårt barndomshem och solen stekte in i våra rum, satt värmen kvar i väggarna under natten. Det var som att vara i en bakugn. Sådana nätter fick min lillasyster och jag sova i gillestugan i källaren. I det svala rummet satt fönstren i markhöjd, solen nådde inte in till väggarna i sten. Vi drog sängarna tätt intill varandra, så nära som det någonsin gick. Så att vi nådde varandra med händerna när vi ville prata. Så att vi kunde ligga och viska och fnittra, nästan som i samma säng.

Jag minns särskilt kvällarna under en sådan sommar.

"Blunda nu", brukade jag säga till min lillasyster, och när jag försäkrat mig om att hon gjorde det, slöt också jag ögonen. Sedan berättade jag för henne. Allteftersom bilderna kom till mig i huvudet, skapades vägarna som vi vandrade längs med. Det var äventyrens och sagornas hemliga stigar, vi visste aldrig vad som väntade härnäst. Det kunde bli läskigt ibland det kunde det, men hela tiden bar vi med oss tryggheten från varandras närhet, hela tiden vilade vi i den.

Ett par år senare snubblade jag över dikten "Blunda hårt så ser du bättre" och jag förstod med ens att det fanns fler som min lillasyster och som mig. Jag målade ett papper med grön vattenfärg, ritade djur med svarta konturer och skrev av dikten på det. Sedan slog jag in "Barnens versbok" som är sammanställd av Gertrud och Siv Widerberg i teckningen och gav den till min lillasyster. Jag tror att hon har kvar den än, jag såg den i hennes bokhylla för inte alltför länge sedan. Jag vet inte om hon kommer ihåg bakgrundshistorien, kanske var hon för liten den där sommaren. Men jag ville skriva ner minnet som jag erinrar mig det, och dela det med henne och med er.

"Blunda hårt så ser du bättre"... kanske ligger det någonting i det. Att om vi blundar och tittar in i oss själva för ett ögonblick, kan vi hitta nya vägar, till andra världar, långt därinne.

Blunda hårt så ser du bättre

lillasyster och jag
lekte en lek:"följa vägen."

blunda så ser du bättre
sa lillasyster
och vi kröp djupt ner under täcket
och blundade som attan

och vi såg en väg
ristad i natten med lsande konturer
och vi gick på vägen av guld
i ett mörkt landskap
hand i hand på vägen av guld
i ett främmande landskap

blunda hårt
sa lillasyster
så ser du bättre
dom stora djuren
som går mellan träden

Av: Helga Henschen

13 december, 2012

"Mörkermakt ljust du betvingar..."

 


Det är lucia idag och snön ligger i stora bomullssjok över världen. Vi gick upp tidigare än vanligt, min älskade och jag, värmde lussekatter och glögg, tände adventsljusen. Och vi satt där och lyssnade på luciakören på teve, och pratade om minnena som följde med. Jag mindes tidiga morgnar med täckbyxor under lucianattlinnet, när jag sprang mellan alla framträdanden. Jag mindes spänningen innan det var dags att skrida in och hur den avtog allteftersom dagen gick, och trötthetsfnittret tog överhanden. Jag mindes den gång i gymnasiet när jag var lucia, och inte kom ihåg att jag bar slitna Dr Martens förrän sekunder innan vi skridit in i salen. Jag  tänkte på den luciadag när min uppgift var att ta ton, och hela knäskålen var ett enda stort blåmärke efter alla gånger jag slagit till den med stämgaffeln.

Jag började tänka på det där stråket av sorg som jag ofta känner när julens dörr står på glänt, och undrade när det egentligen kom, när det kan tänkas ha uppstått? När började alla fina decemberminnen skuggas? Och var kom de där skuggorna ifrån?

Men när jag satt där i soffan med min älskade, kände jag hur de frågorna skingrades, för att sedan försvinna. Hur de inte slog sig ner och stannade kvar. Hur skuggorna inte är så mörka som de brukade vara. Hur jag plockar russinen ur den där decemberkakan numera, hur det är jag som bestämmer över den. Som när jag varsamt väljer ut de symboliska jultingen som pryder vårt hem.

Som speldoselucian. Den som först fanns hemma hos mormor och morfar och sedan hos min mamma, i hennes hem. Den där lucian med sitt gyllene hår, sin sköra klänning och sina änglavingar, som jag fortfarande tycker är vacker, på samma storögda sätt som när jag var ett barn. Hon som står i vårt fönster nu, och som bär med sig vackra, skimrande barndomsminnen, inte mörka tankar. Som i en av verserna från Sigrid Elmblads "Sankta Lucia"

Trollsejd och mörkermakt ljust du betvingar,
signade lågors vakt skydd åt oss bringar.
// Drömmar med vingesus, undret oss sia,
tänd dina vita ljus, Sankta Lucia. //

10 december, 2012

Huden som öppnas och som sluter sig igen

Igår var en sådan där dag när jag gick i ide. När jag grottade in mig, byggde väggar mot omvärlden, vilade. Låg på soffan och tittade i taket. Adventsfikade till en repris av Melodikrysset tillsammans med min älskade. Fick för mig att jag skulle göra rotsakschips i ugnen och insåg för sent att det tar 150 år i runda slängar, och sedan blir resultatet ändå en katastrof. Sådana saker. Som jag egentligen inte alls hade tid med, men som jag måste göra ibland. Annars kommer dagar när jag inte kan andas, som på beställning kommer de, jag vet ju det, av erfarenhet.

Så satte jag på radion och en tjej ringde in och önskade sig en låt. Hon ville spela den för sin pappa. Nej, hon visste inte om han lyssnade, men hoppades det. De hade sett till att han hade fått en radio, där på sjukhuset. Ja, för han var inlagd, han hade fått en hjärnblödning, för tre veckor sedan hade det hänt.  När programledaren frågade hur tjejen mådde, svarade hon att hon var trött. Annars var det väl som vanligt.

Och jag stod där i köket och donade med mina förbannade rotsaker och kände hur tunn min hud är. Hur nära ytan den ligger, den där sorgen, den där chocken, från i våras när mamma fick sin stroke. Och jag tänkte på hur tjejen svarade på frågan om hur hon mådde, på hur jag förstod så väl, varför hon svarade så. För vad är det meningen att man ska svara? Vad vet man egentligen, när någon frågar hur man mår? När frågan kommer så, mitt i chocken och sorgen, och man vet att man inte kan svara "Jo, det är bra, och du?" som man brukar, fastän man vill?

Samtidigt. Senare lade jag märke till hur huden åter slöt sig, lade sig tillrätta över såret. Och även om jag drömde om mammas sjukdom i natt igen, kan jag känna att tiden trots allt går, det gör den.

07 december, 2012

Efter snöstormen

Det händer något med oss människor efter snöstormen. Det är något med de nya vägarna som skottas fram, med gången som blir långsammare, med världen som blivit ljusare, med allt det som inte fungerar som det brukar, och som får oss att sakta ner.

Det är något särskilt när vi måste vänta in, ta ögonkontakt och bestämma vem som ska gå före och vem som ska släppa förbi. När vi inte kan promenera på varsin sida av gatan och titta rakt fram. När vi bara har den snöskovelbreda gången att vandra på.

Som igår. När jag plötsligt fick hälsa på en leende dam och hennes glada hund. Vi enades om det, alla tre, att det inte är så tokigt att ha ett begränsat utrymme på jorden att röra sig på.

Idag är jag särskilt glad över att röra mig på samma jord som min besläktade själ Queen of Kammebornia. Hon, som tillsammans med sin familj, har skapat ett alldeles eget kungarike. Hon, vars blogg är som ett klädskåp till Narnia, där vi bjuds in att leva en stund mitt emellan saga och verklighet. Hon skrev så rörande vackert om mig i sitt inlägg Bara för att jag blir lugn och glad, att jag genast blev detsamma.

05 december, 2012

Ilskebaket

Det har varit en del oro på sistone. Fina vänner som inte fått vara friska, som åkt in till sjukhus för att vårdas, allt tröttare.

Det är svårt. Att önska så mycket att de ska läka, nu genast, men att inte kunna göra något vid det. Det är så svårt att veta var jag ska göra av allt det.

Så jag har bakat. Grahamsbullar bakade jag, krigade med bröden, slängde dem på plåtarna ilsket ihoprullade till ojämna klumpar, hafsigt penslade. Jag sket i om de blev goda, det var inte det de var till för, det var inte det!

Men så idag kom meddelanden, ett efter ett om att saker och ting ljusnat. Om hoppet i mediciner som verkat, om glädjande läkarbesked.

Det är sent nu och jag sitter i vårt kök och tittar ut på snön som inte tycks kunna sluta falla. Jag tänker att jag ska gå ut imorgon och lyssna på tystnaden i allt det där vita, att jag kan behöva det.

04 december, 2012

"...står julens dörr på glänt..."

Det är så där julkortsvackert ute. Så där så att det ser ut som om ifall jag sträckte ut handen genom fönstret, skulle jag finna att hela världen var gjord av bomull och sockerkristyr. Jag har bakat under veckan, sötebröd till jul och advent. Jag har ställt fram stjärnorna i fönstren, hängt upp änglar i hörn och på ljusgirlanger, runt balkongräcket sitter en ljusslinga lindad med gröna barr av plast. Jag har börjat pyssla med julklappar, skriver receptlistor inför julbordet.

Förr om åren var december den mest ångestladdade månaden. Det var så svårt för mig med julen, och vart jag än gick, kom jag inte undan den. Den var laddad med förväntningar och besvikelser. Med en historia av tunga vetskaper. Med känslan av att inte kunna uppfylla allt det jag upplevde förväntades av mig. Den låg så tung över hela kroppen, den där julen, med sitt eviga glitter, mys och bjällerklang. Det kändes som om jag inte kunde andas. När januari kom, drog jag en djup suck av lättnad och kunde slappna av ett år igen.

Sedan, långt om länge, bestämde jag mig för att ta tag i den där julångesten. Jag tänkte, att hur jag än gjorde, skulle jag inte komma undan den. Att jag var tvungen att själv ta kontrollen. Att varsamt välja ut det som passade mig, att ta vissa saker till mig, och att stänga ute andra ting ifrån mig själv. Så jag började försiktigt med att köpa en adventsljusstake. Tända ljus tycker jag ju om, och advent kändes inte lika otäckt som julen.

Det är flera år sedan nu. För varje gång december nalkas, känns det lättare i mig. Och det är nytt och det är skälvande. Det är förunderligt, glädjande och märkligt. Och jag tänker att det också kan ha att göra med det, att jag äntligen funnit ett hem.

Idag vill jag tacka Lotta på "Min plats i solen." Häromdagen lyfte hon fram min blogg i sitt inlägg Bloggtriss - när ord får stå i fokus. Jag är så oerhört, oerhört lycklig och rörd över hur vackert hon skriver om mig. Men så är det också sådan hon är, denna fantastiska människa. Med bloggen som verktyg gör hon världen bättre och når så många med sitt stora, varma, omtänksamma hjärta.

30 november, 2012

Vi klistrar nya fjädrar på våra vingar

Så har den kommit igen, den där snön. Det är på riktigt nu, inte det där ljusa, lätta pudret, som bara doftas över världen, för att smältas bort igen.

Och jag välkomnar snön den här gången. Nu är jag redo för den. Det är det gula, ljusa skenet nu när mörkret fallit, det är de svarta, spretande trädgrenarna som fått sitt luddiga, mjuka, vita, det är som moln överallt.

Jag var ute och gick tidigare, i snöfallet, i det dämpade ljudet, i det skarpa ljuset. Jag tänkte att det passar mig nu, det här. Att använda färre sinnen i taget, att låta öronen vila, när jag vistas i vår värld.

Jag såg två flickor som stod på trappen till ett hus, med dörren öppen in mot den julpyntade värmen. Jag såg hur de sopade av varandra snön, skrattande och lätta, och jag tänkte på alla de gånger jag och min syster stått som dem. Och jag tänkte på vår mamma. På hur hon brukade hämta oss hos dagmamman. På hur vi satt där i pulkan med fårskinnsfällen, drog termovantarna i snöspåren och sjöng. Det slog till så hårt mot hjärtat, det är så det är. Att rätt som det är kommer allt tillbaka, när jag minst av allt anar, öppnar sig marken igen, dras isär. Vi är så vingklippta nu; jag, min syster och min mamma. Det är den där jävla stroken, den som kom, som tog. Och jag tänkte på hur vi långsamt klistrar fast fjädrar på våra vingar igen, hur vi klistrar åt varandra, vad skulle vi annars göra? När det är det enda vi kan.

Jag tänkte på när jag pratade med mamma i telefonen tidigare idag. På julmiddagen hon skulle gå på ikväll, och på den nya, röda koftan hon var så glad över att ha. Jag tänkte på min syster och hennes lycka över kattungen som flyttat in i hennes hem. Och jag tänkte på att jag skulle hem och laga en riktigt god kvällsmat, till mig och min älskade. På att jag skulle sätta upp de skinande stjärnorna i fönstren, fastän jag egentligen tänkt vänta till första advent.

När jag stod i hissen upp till lägenheten, såg jag att det hade fastnat en skimrande silvertråd i min halsduk, den som inte har några i sig själv. Och jag drog och drog, den tycktes aldrig lossna, men när den väl gjorde det, fäste jag den i handtaget på hissdörren. Jag tänkte att den kanske kan fastna i någon annan som behöver en silvertråd, en av alla dessa dagar. Att den kanske kan bli en fjäder att klistra fast på en vinge, hos någon annan än mig.

28 november, 2012

Play it forward del 2

För en tid sedan förärades jag till min stora glädje den finfina utmärkelsen "I love your blog" av mina vackra bloggvänner Queen of Kammebornia och fröken Gredelin. Jag svarade på Queen of Kammebornias frågor i inlägget Play it forward del 1, och nu har turen kommit till fröken Gredelins!

Vem är din största förebild i livet och varför just den personen?
 Alla människor som kämpar för utsatta gruppers rättigheter, många gånger med sina liv som insats.

Fira jul i ett snötäckt Sverige eller på stranden i Australien?
 Jag tycker verkligen inte om snö. Eller...jag tycker inte om snö när den har legat för länge och blivit pissgul och jämngrå och moddig och kryper in i själen och skelettet, med en kyla utan slut. En tid om året däremot, önskar jag mig den: Från och med första advent till och med veckan efter nyår.

Så svaret måste bli ett snötäckt Sverige även om det river hårt i ett gammalt backpackerhjärta att tacka nej till den soliga stranden...

Hur var du som tonåring?
Trasig, trasslig,taggig, vilse, arg och väldigt kreativ. Oförmögen att välja mina strider. Ofta, ofta, ofta ledsen ända in i själen, men hade så svårt att ta emot utsträckta händer som kunnat skänka tröst och stöd.   

Vilken är din absolut bästa egenskap?
Min empatiska förmåga.

Vad ser du som den viktigaste egenskapen hos en partner?
Om jag hade kunnat sätta in en bild på min älskade hade jag gjort det, men han är alldeles för privat för att vilja vara med på kort i sådana här sammanhang. Det är synd, för det hade varit det perfekta sättet att svara på frågan, eftersom hela min älskade personifierar allt det jag tycker är viktigt hos en partner. Om jag ändå ska välja en egenskap av många blir det "en stark empatisk förmåga".

Hur kom det sig att du började blogga och vad är ditt mål med din blogg?
När jag började blogga var det framförallt för att jag ville hitta en ny plattform för mitt skrivande. Jag ville hitta ännu ett sätt att nå ut med mina tankar och texter. Jag ville också bekämpa prestationsångesten. Det tillhör ju bloggens natur att man inte kan sitta och fila på en text i evigheters evighet.

Och sedan...åh, vilken oväntad lycka bloggandet för med sig! De är som underbara presenter, alla dessa vänner som jag mött i bloggvärlden. All värme, all kärlek, alla tankar, känslor och ideér jag får ta del av. Det är guld värt.

Om du skulle flytta från den ort du bor nu, var skulle du helst vilja hamna?
Svaret på det blir alltid och automatiskt Lissabon, men om jag ska svara något mer realistiskt, troligt och livsanpassat, skulle jag vilja flytta neråt västkusten. Jag tillbringade mina första år i norra Bohuslän och har alltid längtat tillbaka till naturen och framförallt havet där. Dessutom tycker jag om att man kan stiga på ett fartyg och resa iväg och ta sig till andra länder ganska smidigt och lätt, från den delen av Sverige. Så, någonstans i Göteborgstrakten skulle jag välja, helt klart.

Vad får dig att skratta?

Det är mycket det! Som till exempel det faktum att några av grannarna i kvarteret har skaffat en julbelysning som antagligen inte riktigt blev som de tänkt sig, eftersom de alltid (och bara då) har persiennerna neddragna när de har den tänd....och det förstår jag, eftersom ljuset från den får en att titta ut genom fönstret för att se om det står ett uttryckningsfordon med påslagna blåljus utanför.

Rekommendera en blogg som du gärna läser...
Förutom de bloggar jag lyfte fram när jag skickade vidare bloggutmärkelsen, vill jag rekommendera Arga Klara som jag läser varje dag. Hennes blogg är skarp, humoristisk, välskriven och rapp, och även om jag inte alltid delar hennes åsikter, blir jag glad av att läsa hennes texter.

Vilken bok eller film har gjort störst intryck på dig?
Boken är "Molnens bröder" av Barbro Lindgren. Jag väljer den för dess förunderligt vackra språk och för sin starka, varma empati för de psykiskt sjuka och sköra människor som den skildrar.

Filmen är Magnolia. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den. Också den utmärker sig för sin värme och empati, när den skildrar en grupp människor som söker förlåtelse, kärlek, närhet och mening. Aimee Manns fantastiska soundtrack gifter in sig i berättelsen och blir en del av fotot och den otroliga skådespelarensemblen. Mitt råd är dock att ni ser den minst två gånger, för historierna är många och pusslet är stort, så det kan ta tid att foga samman bitarna. 

Vilket resmål återvänder du alltid (gärna) till?
Tveklöst Lissabon. Den staden äger en del av mitt hjärta, och jag ser den som en av mina hemstäder. Redan första gången jag besökte den, kände jag mig hemma. Sedan dess har jag återvänt dit flera gånger och också bott där under en tid.

Det var det, det var fint att få svara och tänka på frågorna. Tack, fröken Gredelin!

27 november, 2012

Fönstret mot skörheten

Jag åkte in till stan igår. Första bussen, gå av, skynda fort, fort, fort nerför trapporna vid Gullmarsplan till andra bussen, gå av, skynda fort, skynda vidare igen. Det var ansiktet på, det var skyddet, masken, brådskan, effektiviteten, målet därframme, ärendena som skulle göras och det tidsbestämda mötet, allt det som skulle bockas av på listan i min mobil.

Så stod jag där på Apoteket. Vitaminer skulle jag ha, det är bra. Näring i vita, runda plastburkar, ett par piller om dagen. Bockade av. Jag stod ju där, men i själva verket var jag redan borta, redan vid nästa punkt på listan. Jag skulle ju vidare sedan, snart, så snart att det nästan var "Nu".

Så stod hon där framför mig. Och jag vet så väl hur hon har det. Att det inte är lätt. Med smärtorna och oron, det som hon delat med oss i text, i mötena på nätet. Det är de möten man orkar med när livet är så, det är ju det.

Så plötsligt var jag alltigenom närvarande. För plötsligt lindades alla måsten och göranden upp och ihop, så där snabbt som en jojotråd.  För hennes ögon var blanka och trötta av värken. Det var den som syntes i hennes ansikte, och jag kände hur mina ögon blev en spegel av hennes. Mitt i effektiviteten, mitt på Apoteket, bland alla springande skor som klampade fram.

För nu hade fönstret mot skörheten öppnats, så oväntat, oskyddat, fint. Och hon och jag fick verkligen mötas. Fick lyssna, pratas vid, krama om.

Och efteråt, när vi gått åt varsitt håll, kände jag skörheten skava mitt ansikte i mötet med världen. Kände jag hur jag skyndade att stänga det fönstret igen.

22 november, 2012

Tidstjuvar och fyrkantiga ögon

Sådana här dagar, när ögonen är fyrkantiga av dataskärmen och rumpan värker trots den ergonomiskt korrekta stolen. När fingrarna är krokiga som knotiga trädgrenar om hösten, när axlarna sitter fastlimmade uppe vid öronen, när jag inte har en enda redig tanke kvar i hela huvudet.

När kvällen kommer sådana här dagar, tänker jag på tidstjuvarna i Michael Endes "Momo - eller kampen om tiden". De som lagrar människors tid i sin tidssparkassa och som röker upp den i form av stora, grå cigarrer. Jag tänker på dem och jag undrar var de finns, de där herrarna. Om de möjligen kan tänka sig att bevilja mig ett lån, eller kanske till och med en tidscigarr till skänks? Som kompensation för alla de timmar jag sparat ihop när jag, förlamad av stress vankat av och an med myror i kroppen och i själen, istället för att göra allt det där jag måste göra nu, på en gång, helst igår.

20 november, 2012

Play it forward del 1

Tänk, när jag som allra bäst behövde det, kom en present farande genom rymden och landade rätt ner i knät på mig, bara så där. Och när jag precis hade hunnit bli jättelycklig över den, så stod det inte på innan det kom ännu en present, och jag blev lika lycklig ett varv till. För inom loppet av två dagar har jag fått den fina utmärkelsen "I love your blog", av två av bloggvärldens vackraste människor, vilka jag är lycklig nog att kalla nyfunna vänner; Queen of Kammebornia och Fröken Gredelin. Tusen tack!

Det fina med de här presenterna är att de inte bara kommer mig till gagn, utan att jag får skicka dem genom rymden, så att de kan glädja ännu fler!

Så här finurligt fungerar de nämligen:

Välj 11 favoritbloggar
Berätta på din blogg vilka du vill ge utmärkelsen till och länka till deras bloggar


Kopiera post-it-lappen och sätt den på din blogg

Svara på de frågor du fått

Hitta på nya frågor för de 11 som du ger utmärkelsen och skriv på deras blogg att de har fått den

Jag har ju inte mindre än tjugotvå stycken blogawards att dela ut, men jag är ganska ny i bloggvärlden och känner inte till så många. Därför blir det en lite mindre skara jag skickar utmärkelsen till, men de är alla fantastiska bloggar som jag rekommenderar av hela mitt hjärta:

Illusionisten - för hennes egensinniga, finurliga vardagsbetraktelser.

Ankis blogg - för hennes poetiska ord på de ögonblick som är hennes vardag, samt för hennes engagemang för kvinnors rättigheter.

Den vassaste kniven - för hennes hemtrevliga beskrivningar och bilder från hennes hemby, samt för hennes välformulerade kängor till dem som förtrycker människor.

Min plats i solen - för att hennes stora, varma hjärta genomsyrar såväl hennes inlägg som de kommentarer hon lämnar hos dem bloggar hon själv läser.

Trollkarlen Odini - för hans krumeluriga ordtrolleri. Jag vet att han inte bloggar aktivt just nu, men jag vill ändå visa honom min uppskattning.

Till vidas ära - för att hon, med sina sköra, poetiska inlägg och sitt kärleksfulla bemötande, fått en självklar plats hos mig, vår korta bloggvärldsbekantskap till trots.

Prinsessorna på Bellevue - för den ombonade, hemkära känsla hon förmedlar, och för att hon så ofta skänker mig ett stort leende.

Jag vill också lyfta fram Fröken Gredelin och Queen of Kammebornia. Queen of Kammebornia för att hennes blogg är som en kärleksfull, varm och fantasirik utflykt, och för att hon är min besläktade själ. Fröken Gredelin av skäl som jag skriver om här. Om ni vill och har kraft får ni gärna svara på mina frågor ni också, drottningen och fröken, det vore roligt att höra era tankar!

Sådärja, det var utmärkelserna det. Tack allesammans för att ni finns! Ni gör naturligtvis som ni själva vill med de frågor jag ställer till er, men här kommer några stycken i alla fall:

Vilken är din bästa tid på dygnet ?

Vad ville du bli när du var liten?

Vilket är det vackraste, fulaste och roligaste ordet du vet? (Förstår att det är frågor direkt från en ordnörds hjärta som inte alla går runt och funderar över, men vill höra efter i alla fall.)

Vad skulle du vilja vara otroligt skicklig på?

Vem skulle du vilja vara om du inte fick vara den du är?

Vad skulle du önska att du kunde tro på?

Vilken låt lyssnar du på när du behöver: 1. Elda på din ilska. 2. Gråta ut. 3. Få utlopp för din glädje.

Nu till frågorna jag ska svara på. Jag har en hel bunt, en från Queen of Kammebornia och en från Fröken Gredelin, men jag är väldigt förtjust i att svara på sådant, som tur är. Det är dock lite mastigt att besvara allesammans i ett och samma blogginlägg, så jag har valt att dela upp det i två. På så sätt har jag ju också chansen att skicka vidare utmärkelsen till fler bloggar, om det skulle vara så att jag missat någon som jag hade velat ha med. Hur som helst, jag börjar med Queen of Kammebornias frågor, eftersom jag fick dem först:

Mitt motto: "Reality is overrated" och "I det riktiga livet är också allting möjligt." De kan tyckas vara två motpoler, men för mig är det viktigt att livet rymmer båda dessa storartade insikter.

Favoriter: Är för närvarande mina tofflor. Vi är oskiljaktiga. Om de inte blev så skitiga på undersidan av alla intrampade smulor på vårt köksgolv, skulle jag sova med dem på nätterna.

Läser: Författare med ett vackert språk. Hur de målar med orden är minst lika viktigt som själva historien. Exempel på sådana författare är Sara Stridsberg, Barbro Lindgren, Monica Fagerholm, Anna Jörgensdotter och Sofi Oksanen.

Älskar att tillbringa en eftermiddag: På biblioteket eller i en riktigt stor, välsorterad bokaffär.

Saknar: För alltid min farmor ("Den gråhåriga kvinnoarmén"  och "Farmors ring och symboliken") som inte lever här på jorden längre. Det är så mycket som jag hade velat fråga, visa och berätta för henne.

Vill göra jätteofta: Ligga på soffan och sträckglo på teveserier, som Gilmore girls, Greys anatomy, Weeds, och Mad men för att nämna några.

Tycker om som jag inte trodde jag skulle göra: Fundera kring balkongplantering. Vad hände liksom?

Bakar: Med nyupptäckt passion och entusiasm! Läser recept slaviskt och följer Hela Sverige bakar med stort intresse.

Somnar: Alltid på tok för sent. Är en nattuggla som aldrig förstått poängen med tidiga kvällar och morgnar. ("Det händer på natten")

Favoritparfym: Har jag ingen. Jag blir alltid stormförtjust när någon skänker mig en flaska, men sedan glömmer jag bort alltihop och parfymen blir stående på sin hylla, ensam och övergiven.

Har jag svårt att låta bli att bläddra i om den ligger framför mig: Allting egentligen. Jag är en rastlös själ.

Tackar aldrig nej till: Ett gott rödvin och / eller en dans.

Vill tipsa om: Lissabon som resmål. Min älskade stad där jag genast kände mig som hemma, som jag bott i en tid, och som jag alltid återvänder till i såväl verkligheten som i mina drömmar.

Så stolt så jag håller på att spricka: Över min syster ("Along the way we´ll share...everything") som med sin klokskap, passion och sitt stora hjärta, fortsätter att kämpa för att ge sina elever en bra skoltid, trots att den skolpolitik som förs i Sverige gör det allt svårare att vara lärare.

Så. Nu är jag alldeles vimmelkantig i såväl datafingrar, huvud och själ, så adjö allesammans, för nu.

18 november, 2012

"Nu äter vi risalamalta"...

Vi firar söndag här hemma. Det är fina, nära timmar med pyamas, melodikryss, långfrukost och småprat, pussar, mjuka ord och kramar. Det är en eftermiddagslur med en sömn så där drömlös och djup. Det är att väckas av min älskade och ligga kvar ännu en stund, sträcka på mig, somna om lite lätt och lite till, vaggas till ro av musiken från vårt vardagsrum.

Så gick jag upp, lite sömnyr, tofflor och mysbyxor på, och jag hade inte masken där, inte än, hade inte fäst skölden över ansiktet. Var för nyvaken, för utvilad, för avslappnad, för trygg. När jag såg bilderna från Gaza rulla fram över teven, fyllda med våld och död, med bottenlös förtvivlan och med blod.

Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med det, efter alla dessa år. Och det blir bara svårarare och svårare, ju längre tid jag lever, ju mer jag lär mig om de lösningar och den tröst som inte finns.

Och jag tänker på alla de temadagar för fred som jag har deltagit i, på alla demonstrationer och diskussioner jag fört. På de pengar jag skickat och på de namnlistor jag skrivit på. På alla de teckningar om fred jag ritat och satt upp på klassrumsväggar, på alla de gånger jag frågat min mamma och pappa med ångesten kramande om hjärtat i bröstet, om vi här i Sverige också ska vara med i ett krig?

Jag tänker på en av mina barndomsvänner som sett på nyheterna och förstått det som så, att kriget som rasade i Iran och Irak skulle komma hit, till oss. På hur vi tog det på största allvar, och på hur vi genast satte igång: Att samla tappade plastbestick - många, många gafflar, skedar och knivar, och gömma dem i ett ihåligt träd. För de måste ju ha något att äta med, alla dem vi skulle ge mat i min kompis trädgård, när alla hungriga som kriget skapat, kom.

Och jag tänker, som så ofta förut, på Lina Ekdahls "Konflikten är löst" ur diktsamlingen "Människan pratar", och jag önskar, önskar, önskar, att det hjälpte att säga så:

Konflikten är löst

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till
då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog. Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

Och jag bara står där framför teven och känner hur de kommer, de där meningslösa tårarna, så jag sträcker mig hastigt fram, byter kanal.

För det enda jag kan göra här och nu är att täppa till hålen i själen, i hjärtat igen, och försöka röra mig försiktigt genom världen.

16 november, 2012

Om fröken Gredelin, trollkarlen, att flytta och att hitta hem

En av mina vackraste bloggvänner är fröken Gredelin. Att besöka hennes blogg är som att ta en eftermiddagsfika vid köksbordet hemma hos en kompis. Ni vet, man sitter där och babblar på medan tiden går och teet kallnar, så att man får värma på det flera gånger om. Samtalet, det rör sig genom djupen och upp i himlarna, eller så traskar man helt enkelt bara på där man är. Det fina med fröken Gredelin är att hon är så närvarande. Hennes värme och omtänksamma hjärta går som en röd tråd genom hela hennes blogg.

Jag blir alltid så glad när hon har skrivit en kommentar till ett av mina blogginlägg. Hon plockar upp tråden i mina tankar och spinner vidare på den. Många gånger händer samma sak i mitt huvud när jag läser hennes inlägg. Som häromdagen till exempel.

Fröken Gredelin skrev ett inlägg om hur hon hittat sitt drömhus, men att det låg i helt fel stad. Jag kom att tänka på "En trollkarl i Stockholm" av Jan Lööf. Jag minns att jag läste den tillsammans med mina föräldrar när jag var liten, och jag tror att det var i samband med flytten från Munkedal till Gävle. I boken sätter Trollkarlen hjul på huset han bor i, kör det till Stockholm dit han ska flytta och parkerar sitt hem där.

Jag minns när jag flyttade som liten. Jag tyckte alltid så synd om det hus vi lämnade. Jag försökte verkligen tacka vårt gamla hem för den tid som varit. Jag pussade och sa farväl till tapeterna, dörrarna och golven för att de inte skulle känna sig ensamma, övergivna och ratade när vi försvann. Jag minns sorgen när jag insåg att det var mig övermäktigt, att det aldrig skulle gå, att hur jag mycket jag än försökte, skulle det alltid finnas en eller annan tröskel som blev ledsen för att jag inte hann med just den.

Det händer att jag undrar var den känslan tog vägen. Genom åren har jag blivit mer och mer som trollkarlen i boken. Jag har flyttat och flyttat, massor med gånger har jag flyttat, många gånger bara genom att packa några väskor, för att jag inte har haft några möbler att ta med mig ändå. Det är fritt, det är lätt, det är enkelt både att bryta upp och att slå sig ner, när man liksom bär sitt hus med sig vart man än går.

Ändå. Det medför en känsla av rotlöshet. Av oförmåga att skapa ett riktigt hem. För känslan av ett hem sitter inte i taket, möblerna eller väggarna, det är något med atmosfären, känslan. Jag har ofta saknat den och undrat hur man gör för att skapa den.

Så gick jag runt i mitt och min älskades hem häromdagen och insåg plötsligt att det fanns något där. En spirande känsla av hem, och jag tror att jag vet vad det är. Det är känslan av att platsen jag bor på är tillräcklig. Att det räcker för mig att vara där jag är.

13 november, 2012

Drömbeställningen

Jag önskar mig en plats dit jag kan ringa och beställa drömmar. Sådana jag drömmer på natten alltså, inte sådana som jag fyller mitt huvud med under dagen.

Som den dröm jag vill ha i natt:

Jag sitter på en klarblå cykel, far fram på nyframtinad asfalt med sprättande småsten. En stark, varm vind driver mig framåt, så jag inte behöver trampa längs vägen, så jag inte behöver anstränga mig alls. Och så mitt hår (långt som bara attan, inte kort som i verkligheten), som står som ett segel bakom mig, så att jag som en enda stor böljande våg, sveper fram över världen.

08 november, 2012

"Nåt för dom som väntar..."

Ibland, plötsligt, faktiskt ofta när jag som bäst behöver det, händer det:

Att något träffar rakt in i mitt hjärta. Att någon annan, någon annan gång, någon annanstans, har satt ord på den tyngd jag bär på. Ord som läker och lenar. Ord som hjälper mig att orka, som håller min hand genom mörka nätter och mörka dagar.

Ni som följt min blogg vet att min mamma drabbades av en stor stroke i våras.

Det som hela tiden har fått mig att blicka framåt, att orka, är tanken på att stroke är en sjukdom där man långsamt bygger upp det som raserats, där man sakta kan resa sig upp och börja röra sig framåt igen. För mig är det vad det måste handla om. Att mamma långsamt blir bättre och bättre, tar tillbaka bit för bit. Det är min tröst, min livboj, mitt hopp och min längtan.

Men på samma sätt är det just den där himla tiden, tiden, tiden, alltid denna väntan som är tiden, som är min vanmakt, min frustration, min sorg. Som är de dagar, nätter, veckor, månader vi inte slipper undan, de som bara måste gå.

Så häromkvällen såg jag Miss Li sjunga Olle Ljungströms låt "Nåt för dom som väntar" i  teveprogrammet "Så mycket bättre". Den träffade rakt in i mitt hjärta. Den har gått på repeat sedan dess. Jag har sjungit den tyst, jag har sjungit den högt, jag har sjungit i hopp, i vanmakt, i ilska, i sorg. För det är ju precis så jag känner, att:

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

06 november, 2012

Alla mina planeter, alla mina världar

Det är kväll nu, näst intill natt. Min älskade sover sedan länge, väl nerbäddad bland sköna lakan. Mjuka lampor lyser i vårt vardagsrum, därute är det alldeles svart. Jag sitter framför teven, och följer den amerikanska valvakan, delar upp mig mellan den och kursboken om gromning och om Alexandramannen. Jag tänker på de olika världar jag har omkring mig och i mig, och på hur nära och upp i varandra de är ändå, och trots allt:

De rofyllda andetagen från min älskade, lugnet och värmen i vårt hem.

De planeter i internetuniversum som jag aldrig har besökt, men som jag blir presenterad för under kursen. Det är platser som rymmer faror, hot, skräck och förnedring, och som förstör barn ända in i deras hem.

Känslan av frustration, vanmakt, förundran och förtvivlan över hur viktigt det är, vem som väljs som president i ett land där jag aldrig har varit och som ligger så ofattbart långt ifrån mig. Hur viktigt det känns att segraren blir Obama, den mjuka av de båda, den som inte slår så hårt på människor.

Och jag tänker på hur jag ändå kan bli lättad och glad, mitt i allt. Hur jag kan glömma alltsammans en sekund, för en helt vanlig struntsak. Som när jag går ut i köket för att fylla på min tekopp och ser, att grannarna som tydligen deltar i novemberupproret de också, faktiskt har släckt för natten och inte tänker ha de sirenliknande juldekorationerna på dygnet runt, i alla fall.

05 november, 2012

Novemberuppror

Det tycks pågå ett novemberuppror lite varstans i vår värld. Det pratas och skrivs om att vägra mörkret och gråvädret, att le istället, tända ljus. Det är fint, tycker jag. Jag tycker om det, även om jag inte hakar på själv. Den får vara, tänker jag, november. För ovanlighetens skull känns det nedtrappade tempot, den smygande kylan och gråheten helt okej. Kanske är det för att jag har ett annat slags uppror på gång, inom mig själv. Det känns att det händer något därinne, att det rör på sig på något sätt. Jag är inne i en sådan där period när jag omvärderar, omprioriterar, funderar över gamla val och vanor, om de fortfarande är rätt.

Jag har köpt ett stort, djupblått pappersark som ligger och väntar vid sidan av skrivbordet. Jag tar upp och tittar på det då och då, men upptäcker snart att jag är inte färdig än. Planerna är inte färdigjästa, utbakade, formulerade, inte klara nog att sättas på pränt. Tanken är att jag ska skriva ner mina mål och hur jag ska nå fram till dem på pappersarket, och sätta upp det på väggen sedan. Så att jag har allt formulerat framför mig och kan titta på det, ta i det, för den händelse att jag tappar riktningen och glömmer vart jag är på väg.

Upproret handlar om mitt skrivande. Det måste hända något nytt med det. Jag har traskat runt i samma hjulspår i flera år nu och jobbat på ungefär samma sätt. Jag har trivts och trivs väldigt bra med det, men jag känner att det börjar bli för...bekvämt. Jag behöver utmana mig själv, hitta lusten och inspirationen igen.

Det finns ett skrivarprojekt som ligger och skvalpar också, gör sig påmint då och då, pockar på uppmärksamhet. Jag vet att jag vill ta mig an det på ett annat sätt än jag brukar, men jag vet ännu inte hur, och det är rätt spännande.

Och bloggen. Hur är det med den? Jag skrev mitt första inlägg den 26 mars 2012 och bestämde mig för att ge det ett år till att börja med, men kanske ska jag göra en utvärdering tidigare också, vid årsskiftet ungefär?

Ja, det är sådana penséer jag traskar runt i, och då är det inte så tokigt det här med november. Den månaden lämnar folk ifred, det tillhör dess natur. Den ger mig ro att sköta om mitt eget uppror. Och så snart det djupblå arket är fyllt med nya skrivarvägar och med riktlinjer för mitt skvalpande projekt, ska jag skriva om det här. Vem vet, kanske publicerar jag till och med mitt första foto?

31 oktober, 2012

Le mot hela världen och den ska le mot dig

När jag var liten var jag helt besatt av att försöka få folk som inte hade någon som helst lust att le, att börja göra det. Jag tänkte att det var en uppgift jag hade. Att det skulle göra dem lyckliga, på sikt, om de bara började le, provade det. Vissa människor gick ganska lätt, andra blev till långvariga projekt. Som tjejen i kassan på närbutiken. Jag tror att jag aldrig, varken förr eller senare, har sett en mer uttråkad och blasé person. Dag efter dag satt hon i kassan och stirrade ut i tomma intet, med sin urblekta permanent och idisslade sitt tuggummi. Och som jag log. Jag log och jag log och jag log, varje gång jag var där och handlade log jag mitt trevligaste leende till mungiporna krampade. Så en dag, log hon äntligen tillbaka. Jag glömmer aldrig den känslan av seger, av att ha förändrat en människas hela liv!

Nu för tiden är jag inte lika nitisk, även om jag inte kan låta bli att le mot otrevliga typer och surkusar än idag. Fast nu är min anledning mindre ädel. Jag tror sällan (men visst, det händer), att jag kan få dem att upptäcka hur mycket roligare det är att vara glad. Nu för tiden ler jag därför att jag har upptäckt att få saker är mer effektiva mot ett otrevligt bemötande, än ett trevligt leende. Jag slipper bli på dåligt humör. Den otrevliga blir antingen ännu surare, därför att denne känner sig dum eller tror att jag är spydig, eller också (och det är förstås det allra bästa), börjar denne le själv. Det är rätt finurligt faktiskt.

Imorgon börjar november. Årets suraste, gråaste, deppigaste månad. Jag önskar att jag kunde måla ett stort, himla flin över hela himmelen och på jorden, att smitta den med.

30 oktober, 2012

Den gråhåriga kvinnoarmén

Det finns tider när någon av dem jag saknar och som inte längre finns i livet, har en starkare närvaro än annars. Som nu. För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om min farmor och sedan dess har minnet av henne gjort sig påmint i mina tankar, på olika sätt. Som idag när jag skulle skriva min bloggadress genom ordet "frkfridafortissima", och min telefon valde bort det, till förmån för "frihetsrörelsen." Jag log och mindes den gång jag gav min farmor en knapp med orden "One day an army of gray - haired women may quietly take over the Earth." Jag vet inte mycket om Gloria Steinem som yttrat dessa ord, och jag tror inte att farmor gjorde det heller, men det är inte det viktiga här. Det är minnet av hur farmors starka leende mötte mitt, när vi såg framför oss hur hon kastade av sig värk och elände, ja, alla de hinder som fanns i hennes kropp, för att stega ut genom dörren och ta över jorden tillsammans med sin gråhåriga armé.

25 oktober, 2012

Snö - "Som moln överallt"

Alldeles nyss föll första snön över grågatorna, det var alldeles vitt när jag såg ut genom fönstret. Det är märkligt det där, hur det ännu är så magiskt, hur jag bara måste ut och lukta och ta på allt det luftiga, vita. Jag ler och jag ropar på min älskade att han också ska komma och titta, och jag tänker tjocka tumvantar, rödnypta kinder, snögrottor, snölyktor och snöbollar, ångande varm choklad ur stora koppar, snöknarr och fras under skorna, tyst, stilla och vitt.

Fast jag blir rädd också. Jag fryser till litegrand inuti. För jag vet så väl hur mörkt det blir under de evighetslånga slaskdagarna, när snön är grå och svart och pissgul och iskallt genomblöt, och vintern aldrig någonsin tar slut. Hur olycklig jag blir, hur håglös, nedstämd och ledsam.

Och jag tänker att jag måste minnas en sång som jag vet gör vintern vacker igen. Jag upptäckte den förra året, och den fantastiska "Snö" med den otroliga Laleh bar mig igenom många, långa snöslask dagar. Klippet jag länkar till är dessutom fyllt med vackra bilder på snö som är som den ska vara, då, när det är som Laleh sjunger: "Som moln överallt"!

24 oktober, 2012

Surkusar, bitterstruntar och flaxande änglar

Tänk alla de gånger jag blivit ledsen, sänkt och arg av hur främmande människor behandlat mig, snäst av mig, gjort livet surt för mig, varit otrevliga; i affärer, hos myndigheter, på tunnelbanan.

Men tänk den gången jag hade farit ut på cykeltur, då när jag bodde på Öland. Jag hade hunnit en bra bit när hjulet började svänga, pysa och studsa, och jag insåg att jag hade fått punktering. Jag steg av och började gå. Det var lång väg tillbaks, så när jag kom förbi en liten butik, gick jag in och frågade om jag kunde få ställa cykeln på deras parkering, till nästa dag. Och, joo, då, det gick så bra.

Dagen efter när jag återvände till butiken med en kompis och en kasse lagningsprylar, kunde jag inte hitta cykeln någonstans. Jag gick in och frågade kvinnan från gårdagen om hon visste var min cykel blivit av.

"Jaha, den", sa hon och log, innan hon fortsatte som den naturligaste saken i världen, "vi ställde in den här över natten, min man och jag, så den skulle vara säker. Och mannen min han lagade punkan igår, så det är redan klart."

Jag tänker ofta på den mannen och den kvinnan och på hur otroligt glad och tacksam jag blev. Och när surkusarna och bitterstruntarna spiller ättika i min väg, tänker jag att, det är ändå inte dem jag kommer att minnas, inte alls. Det är de där som ser ut som vanliga människor, men som visar sig vara flaxande änglar, som stannar kvar.

23 oktober, 2012

Kreativitetsless

Jag är verkligen så kreativitetsless dessa dagar, dagarna i ända, när började det egentligen? Ingen som vet. Men jag är så less och Prestationsångestkråkan bara galer och galer, dag och natt i mitt öra, han och självdisciplinen. Och jag gör det jag ska, jag sköter mina deadlines, det är inte det. Det är det att jag har tappat all skrivlust, och nästan all min kreativitet.

Som det är nu vill jag bara bli underhållen. Jag vill bara ligga i soffan och titta på Gilmore girls hela dagarna, och bli serverad en varmare, roligare, tokigare, mysigare värld än den här. Jag vet inte om det är hösten, måhända, det kanske bara...är. Jag vet ju att lusten och kreativiteten kommer tillbaka, det gör den alltid, jag vet ju att det går i vågor det där. Men det är så tungt medan de håller sig borta, för arbetet blir ett tragglande måste och usch och fy och blä.

Så nu frågar jag er, har ni några råd att ge? Hur brukar ni göra när ni är inne i sådana här perioder?

22 oktober, 2012

"Ni är inte glömda" - Jonas Gardell

Innan jag lade mig i soffan framför teven för att se det sista avsnittet av Jonas Gardells "Torka inte tårar utan handskar" som visades på SVT ikväll, hade jag ett blogginlägg skvalpandes i huvudet. Det hade inte riktigt tagit form ännu, men det var tillräckligt klart för att jag bara skulle kunna sätta mig vid datorn och skriva ner det ungefär så här dags.

Men det gick inte. "Torka inte tårar utan handskar" slog ut allt. Ikväll är det den käftsmällen, de tårarna och det slaget i magen, som finns i min värld. Det är att krama, krama och kyssa min älskade för att jag kan det, för att han finns här hos mig. Det är känslan av att ha fått ta del av något oerhört, oförglömligt. Det är ljuset i att Gardell genom att berätta den här historien, skänkt oss alla möjligheten att minnas det som hände, att aldrig låta det falla i glömska.

Jag hittar inget klipp med Gardells sång "Ni är inte glömda" från hans album "Nästan vackra", men jag tycker att ni som har möjlighet ska leta reda på den.

God natt alla, var rädda om er själva och varandra.

18 oktober, 2012

Farmors ring och symboliken

”Jag är så glad att du förstår symbolik” sa mamma till mig där hon låg i sjukhussängen. Hela nattduksbordet och fönsterbrädan var fyllda med blombuketter, vackra kort och änglar.
Det finns en sådan tröst i symboliken. I bilderna. I tingen. När jag trär ringen jag ärvt av min farmor på fingret, förundras jag alltid över hur nära hon kommer med ens. Över hur det känns som om hon finns bredvid mig i rummet, fastän hon dog för så länge sedan. Jag brukar passa på att prata en stund med henne om lite olika saker, viktiga saker och väder och vind. Jag tycker om att minnas henne med ord som hörs och inte bara med tysta tankar. Och varje gång jag ser hur perfekt ringen passar, känns det så fint inuti mig att våra händer måste ha varit så lika.

17 oktober, 2012

Godnattsagan

När jag var liten tyckte jag mycket om att höra en godnattsaga. Det var den stund på dagen när allting saktades ner och blev lugnt och stilla. När världen och dess intryck begränsades till gosedjuren och dockarna i min säng, till mig och min mamma eller pappa. Boken hade jag valt ut med omsorg i hyllan, inte sällan var det den samma kväll efter kväll, om och om igen.

Men jag blev äldre och vi slutade läsa tillsammans. Jag vet inte riktigt varför eller när, det var inget tydligt formulerat beslut. Jag kände mig väl för stor eller något, ville läsa ensam och vara ifred, läsa snabbare kanske, vad vet jag.

Så för ett par år sedan såg jag en tidningsartikel om några familjer som alltid läste tillsammans en stund på kvällarna. Bland annat intervjuades ett par i sextioårsåldern som hade läst tillsammans varje kväll under hela sitt gemensamma liv. Ingenting kunde få dem att ställa in läsningen, inte ens om de var mitt i ett gräl. Många gånger hade också närheten i det gemensamma mötet med litteraturen läkt deras meningsskiljaktigheter, så att de inte ens mindes vad de hade bråkat om när de hade läst klart. Jag läste artikeln och önskade att jag skulle komma att leva med en person som ville läsa tillsammans med mig, och som tyckte lika mycket om litteratur som jag själv.

Och tänk. Just nu ligger två gemensamma högläsningsböcker på mitt och min älskades nattduksbord. Det är Fogelströms "Mina drömmars stad" för kvällar när vi har god tid på oss, och Bexells "Prostens barnbarn", för kvällar när vi är för trötta för att läsa särskilt länge.

16 oktober, 2012

Ett stråk av sorg

Ibland drar ett stråk av sorg genom livet. En sorg som inte drabbar mig personligen, men någon som står mig nära. Den sorgen sköljer också över mig, vänder uppochned på mina världar, får mig att gråta, tappa min balans.

Igår avled en av mina vänners allra bästa vän i cancer. Hon blev inte äldre än kring trettio år.

"Det svåra med sorg är att det enda som hjälper är tid, tid och tid, och kärlek från sina nära och kära", sa jag till min älskade igår kväll, och svärtan, skörheten och vanmakten fanns i hela mig.

För orden, de är utan verkan. Trösten likaså. Det finns inga kartor, inga facit, inga rätta svar. Inga garantier för ett liv efter döden, inga osvikbara löften om meningar med livet, inget som ger frid.

Jag skriver till min vän att jag finns för henne, att jag står här när hon faller, att jag tänker på henne, att hon får höra av sig när hon vill. Det är det enda jag kan.

Jag ringer till min bästa vän, för att få höra hennes röst, hennes skratt, hennes liv. Och jag blundar inför tanken att hon inte skulle finnas mer på jorden, jag orkar inte ens viska meningen fullt ut.

När kvällen äntligen kommer kryper jag nära, nära min älskade, och kramar honom tätt intill, så hårt jag någonsin kan.

15 oktober, 2012

Att vara snäll mot sig själv

Det har hänt att människor har sagt något till mig, liksom helt enkelt, rakt av och självklart. Något som de själva knappt tänkt på, men som jag har kommit att bära med mig i alla mina livsdagar.

Som när jag gick i gymnasiet och var inne i en period av svårigheter och svärta, och tog ut allt på mig själv. Aldrig var jag tillräckligt bra för att duga, räcka till. Jag var inte sen att tala om det för mig själv, trycka in det i ansiktet på mig, tjata om det i långa meningsloopar utan slut. Så en dag, hejdade en vän detta ständiga flöde när han sa:

"Du skulle aldrig acceptera att någon annan talade till dig på det sätt som du talar till dig själv."

14 oktober, 2012

Soppåsedagar

Ibland har livet fyllts av soppåsedagar. Av diska-i-fesljummet-vatten-dagar, dammsugardagar, blöta-raggsocke-dagar.

Så plötsligt en dag som igår, åker jag och min älskade iväg på en biltur. Jag går till frisören och klipper håret för första gången på evig tid. Vi går på restaurang. Äter god mat och pratar och skrattar bland andra som är glada och ute på galej. Vi går vidare, till ett kalas. Jag har på mig en fin klänning och står och håller i ett immigt glas, äter plockmat, bubblar med trevliga människor, lyssnar på musik och skratt.

Det är först när jag kommer hem som jag förstår att soppåsedagarna har blivit på tok för många på sista tiden. Det är nämligen först när jag byter till en annan slags dag, en dag som igår, som jag märker hur mycket det behövs. Det är först då jag märker att det är dags att fylla på med andra slags dagar, så att soppåsedagarna mister sitt världsherravälde.

11 oktober, 2012

"Den här dagen sparar vi"

"Den här dagen sparar vi", säger Tekla och Ulle till varandra i Viveca Lärns bok "Killbacillen", som jag läste om och om igen under uppväxten. Inspirerad av tjejerna i boken försökte jag göra likadant. När jag var mitt i stunden, dagen, när allting stämde, när till och med sekunderna var perfekta, krampade jag ihop mig, koncentrerade mig, försökte fokuserat lagra den. Till lagringen i sig blev en del av minnet, blandades upp med dagen.

Ändå, en av de dagar jag alltid minns:

Jag ligger på en brygga och tittar upp i himlen. Den är oändligt blå. Det är en solvarm början av hösten. Jag tror...i slutet av september. Vågskvalp mot stranden. Några svagt guldfärgade löv. En av de vackraste vännerna i världen är med mig.

Så ofta har jag återvänt till den dagen. Och jag märkte inte ens att jag sparade den. 

10 oktober, 2012

Dragspelsgrannen

Jag har inte bott så länge i vårt hus. Lite mindre än ett år, skulle jag tro. Det är svårt att säga exakt när jag flyttade hit. Det var helt enkelt så, att ganska snart efter att jag hade träffat min älskade, slutade jag att gå hem till mitt.

Vi bor i ett ganska vanligt hus. Det är gulaktigt, fyra våningar högt, har tre lägenheter på varje plan och balkonger som hänger på framsidan. Jag har ingen aning om vilka de andra människorna är som bor här. Eller, jag har mött en kvinna med kort, lockigt hår några gånger. Jag tror att hon bor på nedre botten. Hon kånkar ofta på tunga matkassar och hon byter alltid några ord. Hon är trevlig. Det är genom henne jag vet att det bor en äldre kvinna på någon av våningarna ovanför. Hon behöver en rollator och det är därför porten mot baksidan är så tung. Det sitter en mojäng på den som gör att dörren öppnas när hon trycker på en knapp nämligen.

Annars vet jag verkligen inte. Vi delar mest ljud. Från grannarna ovanför vårt sovrum, kan vi höra tassar som klickar mot golvet och en boll som studsar runt. Från grannarna ovanför vardagsrummet, kan vi höra en stereo med basdunk. Den hör man främst på helgkvällar, strax innan klockan elva. Då brukar jag sitta i soffan, titta upp mot taket och tänka: "Förfest, cigg under fläkten, drinkar och flak med öl, innan bussresa till utgång. Okej."

Jag undrar vilka ljud vi delar med oss av, min älskade och jag. Jag kan nog gå för kraftigt med hälarna mot golvet ibland, så att det blir en del dunk. Men det är svårt att säga...hur låter våra ljud? Det kan vi aldrig så noga veta.

Men jag tänker att det vore roligt att se oss grannar utifrån någon gång, genom fönstren. Då skulle man till exempel kunna se hur grannen som bor på våningen under sitter hemma i sin lägenhet och spelar dragspel, och hur jag dansar till musiken hemma hos oss. 

09 oktober, 2012

Mibramin

När jag var barn läste jag en bok om en varelse som hette Mibramin. Jag minns inte om det också var titeln på boken eller vem som skrivit den, men när jag googlar på "Mibramin" och "barnbok", får jag upp författaren Eva Asmussen.

Det magiska med Mibramin var att han kunde nå alla människors inre så att han förstod dem på riktigt, precis som de var. Jag brukade önska att jag var som han. Jag ville så gärna förstå alla, inte bara genom att de berättade för mig hur det var eller genom att jag gjorde mina egna tolkningar. Jag ville känna hur det var att vara dem, på riktigt, utan masker, utan skal.

Jag tänker fortfarande på Mibramin ibland. Det händer att jag snuddar vid hans väsen, stunder när jag kommer en annan människa riktigt nära. Många gånger har jag också önskat att andra människor hade varit som Mibramin när de mötte mig. Att de hade förstått mig, hela mig, utan att jag hade behövt berätta och förklara.

Idag ville jag vara som Mibramin igen. Jag stod i kön i butiken för att handla. Framför mig stod en man, något yngre än jag själv. Han såg rätt vanlig ut. Så där kortklippt, blont hår, blå jacka, jeans, vita gympaskor. Men på halsen hade han en tatuering med texten "Love is pain." Jag ville så gärna veta varför han hade valt att tatuera in den meningen. Varför han hade valt att låsa fast just de orden på sin hud, varför han inte bara bar den känslan inom sig i lager på lager av hårda murar, som så många andra.

08 oktober, 2012

Ikväll ser jag "Torka inte tårar utan handskar"

Jag minns när jag först hörde talas om hiv och aids. Jag visste inte vad det var, bara att det var något som man skulle vara väldigt rädd för, för det märkte jag att de vuxna var. Jag läste om det i  Kamratposten. Där var det ett stort reportage. Det stod att sjukdomen kom ifrån aporna och jag undrade mycket över hur det hade gått till. Jag såg framför mig hur män i khakikläder och tyghattar banade sig fram genom djungeln och blev överfallna av apor som hoppade ner från träden, och som bets så blodet rann. Hur männen trodde att smärtorna var över när såren läkt och lättade åkte hem till sina familjer, men hur de senare insjuknade och dog i oerhörda plågor. Oförklarligt och hemskt.

I Kamratposten stod det också att hiv och aids smittade genom blod. Jag skar mig på en glasbit när jag gick barfota ett sommarlov och skräcken var förlamande. Länge, länge gick jag runt och bar på min fruktansvärda hemlighet som en tidsinställd bomb. När som helst skulle den detonera och jag insjukna och dö. Jag sa ingenting till någon. Det hade jag också förstått att man inte skulle. Det fanns en skam över själva orden "hiv" och "aids", det förstod jag ju. Det kändes i luften när man såg det på teve, när man läste rubriker i tidningar, när man hörde det nämnas i mumlande ton.

Ikväll ser jag Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT kl. 21. Jag tänker att det är en av de viktigaste teveserierna någonsin.

07 oktober, 2012

Magdalena Ribbing, litteraturen och jag

Jag har läst så länge jag kan minnas. När jag var liten läste jag till och med när jag var ute och promenerade, men det fick jag sluta med. Jag gjorde mig illa så mycket när jag gick in i olika ting. När jag startade min blogg kändes det självklart att välja "Litteratur" som en kategori, men trots det har bara två blogginlägg hamnat där: Galopp galopp och Tema: Faan!. För det här året, när dagarna ofta har växlat mellan att vara stumma och avdomnade eller smärtsamt händelserika, har jag inte mäktat med att läsa. Gudarna ska veta att jag har försökt. Jag har köpt böcker, lånat böcker, travat dem på högar. Jag har bläddrat i böcker, börjat läsa, lagt bort dem, tagit upp dem, läst några rader och lagt bort dem igen, gett upp. Jag trodde länge att jag inte hade hittat den bok jag behövde, den som pratade mitt språk just då, den som kunde få mig att känna mig mindre ensam. Nu har jag förstått att det inte handlar om det. Att jag kanske har tusen böcker här hemma som bara skriker efter att få hålla mig i handen och vara mina vänner, men jag ser dem inte, för jag orkar inte vara med. Jag orkar inte bidra med mina egna bilder, tankar och känslor, jag orkar inte prata med dem. Jag orkar bara bli serverad och jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill inte bli chockad och överrumplad, jag har inte kraft att bli berörd. Jag är trött nu. Och jag har varit utmattad.

På kvällarna när jag kryper ner i sängen bredvid min älskade och ännu en dag har lagts till alla dessa dagar, och jag behöver ladda ur, varva ner, somna om, har jag med mig min telefon. Jag läser Magdalena Ribbings Hyfs och stil  i Dagens nyheter. Det är det jag orkar. Reglerna är tydliga och klara, gråzonerna få, frågorna brevskrivarna har oftast av alldaglig sort, det är tryggt och det är bra. Det ryms inga överraskningar i vettens och etikettens frågor och svar. Det krävs ingen motprestation. Det är inte ens viktigt för mig att veta om jag kan ha handskar på mig eller inte på en bal.



 

04 oktober, 2012

För minnenas skull

Tänk allt det jag bara har glömt. Som matematiska formler, vägbeskrivningar, latinska verbformer, inövade repliker från olika pjäser. Som utflykter på lekis och i grundskolan, fester, möten med människor, bussfärder. Tänk allt det som bara har raderats ur mitt minne, utan att jag ens vet när det skedde eller varför. Var det slumpen som avgjorde att jag glömde just den specifika detaljen, eller valde jag det omedvetet? Och varför i så fall? Behövde jag göra plats för något annat minne som gjorde anspråk på utrymme?

När jag tänker på allt det där som bara är borta, är det rätt märkligt att se på det jag kommer ihåg. Som att jag minns, så tydligt och knivskarpt, första gången jag svalde ett tuggummi av misstag. Jag var fyra år, det var i min kompis Louises källare och det var så himla konstigt att jag inte dog.

03 oktober, 2012

Dockskåpsmänniskorna

Det är höst nu. Kvällarna är mörka och långa och jag längtar efter lövhögarna som snart kommer att prassla under fötterna. Ja, det är mörkt nu, människorna syns tydligt genom fönstren. När jag promenerar runt kvarteret på kvällarna kan jag se in. Som dockskåpsdockor är de, människorna. Det är nästan som på teve, där alla ser så mycket mindre ut än i verkligheten.

Jag tänker på alla promenader jag har tagit, på alla fönster jag har sett in i när jag har gått förbi. På alla gånger jag har föreställt mig resten av dockskåpsmänniskornas liv, det andra, det som inte syns. Jag tänker att det och skrivandet handlar om samma behov. Det att vandra runt med ett parallellt universum inuti mitt huvud.

02 oktober, 2012

Skrattet som var för mycket och för högt

Ibland nyper det till i hjärtat så där ett ögonblick, och sedan sitter känslan kvar. Som för ett par veckor sedan när jag gick till affären. Utanför på det lilla torget stod ett gäng tjejer och killar i nedre tonåren. De hade köpt godis och chips, de garvade och skämtade, skojade med varandra. Så plötsligt, som på en given signal, slutade de att skratta. Det var som om en hemlig, tyst siren hade vrålat ut från hustaken och talat om att nu! Nu har vi skrattat färdigt åt det här, okej?

Och alla uppfattade det. Alla, utom en av tjejerna som fortsatte att skratta. Hon skrattade och skrattade, det var för mycket och för högt, hon tuggade på sitt tuggummi mellan attackerna och flackade med blicken mellan kompisarna, som om hon bad om hjälp. De stod tysta. Besvärade. Tittade bort. Tog en godis. Fipplade med telefonerna. Till den hemliga, tysta sirenen ljöd igen, och skrattet fick lov att fortsätta, äntligen!

Pausen var över och stämningen var lättad. Men de skrattade inte åt samma sak som tjejen. Det var inte det att de skrattade åt henne heller. De hade gått vidare bara, till ett annat skratt, och hon var kvar i sitt. Hon hade inte följt med till nästa skratt och var ensam i sitt eget.

01 oktober, 2012

Proppen

Plötsligt gick proppen ur mig. Sinade orden, orken, konsten att dela, att lämna ut och att hålla kvar. I många, långa veckor har tiderna varit sådana. Jag har tittat inåt, städat bland tankar och känslor, lyft på stenar, försökt landa i allt det svåra som hänt.

Jag har fått så fina hälsningar, fyllda med omsorg och varma tankar. De har kommit från bloggläsare,  och från bloggvännerna fröken Gredelin och Queen of Kammebornia, från Nina med "Den vassaste kniven" och från Lotta som driver "Min plats i solen." Hälsningarna har betytt så himmelens mycket, och de har nått ända in i mitt hjärta. Ändå har jag inte förmått mig att börja blogga igen, svara på meddelanden, ge mig ut.

Så här var det:
Jag ville vara säker på att jag hade kraft att ta mig tillbaka. Jag ville vara säker på att jag inte bara skulle sticka in näsan i blogguniversum i en halv sekund eller så, för att sedan fly tillbaka till mitt ide igen.

Och jag tror att jag har städat klart nu. Jag tror att jag har fått ordning på den där proppen igen. Och jag känner att jag är glad att vara tillbaka och att jag har saknat blogguniversum. Jag har kraft att vara med igen.  

Så, hej alla! Tusen tack för att ni finns.

08 augusti, 2012

Ring ut det gamla

Så kom det äntligen. Det där vädret som jag väntat på. Det där blixtrande, åskande, haglande, regnande, vrålande, dundrande, otämjbara. Och jag stod på vår balkong, vild och galen, med armarna rakt ut som en helikopterpropeller och med mina andetag kämpandes i vinden när det rensades ur, blåstes ut, allt det där fadda, dammiga.

06 augusti, 2012

Hösttermin

Jag har vilat i stiltjen några dagar, dåsig och trött. Som under sommaren när hettan ligger tung över rummen, man rör sig inte ur fläcken, utsträckt, varm. Alla måsten är undanstuvade djupt inne i ens avdomnade hjärna, man orkar inte bry sig, det får vara, det är vad det är.

Så tog vi en promenad ikväll, min älskade och jag. Regnet föll över badsjön, på träden och i gräset, det var dunkelt, blåste lätt. Jag gick där och lyssnade på tystnaden som alla dem som återvänt till arbetet efter semestern lämnat kvar, och jag kände hur stressen vaknade, hur vilan plötsligt var över, som skam på torra land var den, den kunde inte tillåtas längre, inte hur länge som helst!

Det är dags att börja strukturera igen, samla ihop sig, ta sig samman, ta sig i kragen, rycka upp sig, komma igen nurå! Skriva listor, boka möten, plugga, skriva, jobba.

Och när jag satt på balkongen senare under kvällen, märkte jag att vädret var som en ny hösttermin. Då när bänkpapperet var nytt, liksom schemat och papperet kring skolböckerna ännu inte var nedklottrat av tristess.

02 augusti, 2012

Stiltje

Det råder stiltje inuti mig. Det är lugnet efter stormen. Jag har samlat ihop de kringblåsta utemöblerna, gardinerna och blomkrukorna, inspekterat skadorna, målat över reporna, lappat och lagat, slängt vissa saker - det är ändå ingen idé att behålla dem, de är för slitna och för hopplösa, jag får lov att göra mig av med dem, adjö.

Ställt tillbaka alltsammans på sin rätta plats, eller, som jag mindes att de stod. Satt mig försiktigt i soffan, gått långsamt över trägolven, kontrollerat om de håller, ja, än så länge, så.

Det är märkligt när man gått igenom en längre tid av svåra händelser. Den där stiltjen som kommer sedan. Den där känslan av "lugnet efter stormen", det där lugnet som när som helst kan bli "före stormen" igen.

Hur jag lägger mig försiktigt i min säng på kvällen. Hur jag möter en ny dag. Försiktigare än annars, liksom långsamt, trevande, hur jag provar mig fram. För att sedan börja röra mig allt snabbare, säkrare. När det nya blivit vanligheten. När sakerna står där de alltid har stått, åtminstone så långt tillbaka som jag kan minnas.

30 juli, 2012

Bak matt

I en av mina favoritserier "Greys anatomy", drabbas en av karaktärerna, Izzie Stevens, av en ofattbar sorg. Efter att ha legat som förlamad på badrumsgolvet under tusen timmar eller så, reser hon sig upp, går ut i köket och börjar baka. Hon bakar och bakar, oräkneliga mängder bakar hon, hela köket drunknar i bakverk som ingen mäktar med att äta upp.

Det senaste halvåret har jag varit som Izzie. Det har varit en svår tid på många sätt, flera tunga sorger har drabbat mig och mina kära.
"Finns det någonting du kan tänka dig att göra? Något som skulle kunna skingra tankarna och sorgen? Läsa kanske, eller utöva någon sport?" frågade en klok kvinna mig.
"Baka", svarade jag. "Jag vill baka."

Och som jag har bakat. När ångesten blivit för svår har jag bakat, natt som dag. Stundtals har det varit det enda som har hjälpt. Vetskapen att om jag blandar i rätt sorts ingredienser, lägger dem i en form och stoppar in dem i ugnen, blir det någonting en stund senare. Något konkret som jag kan ta på. Till och med i drömmarna har jag bakat. Stått och vispat smet i enorma skålar, rusat fram och tillbaka mellan butiken och köket för att ingredienserna tagit slut.

Så idag när jag låg på soffan och tittade på teve, blev jag plötsligt sugen på muffins och insåg att vi, för första gången på månader, inte hade några hemma. Jag tänkte efter en stund och insåg att jag inte hade bakat på flera veckor och att jag till min stora förvåning inte hade koll på bakingredienserna i våra skåp. Jag insåg också att jag, för första gången sedan det här året började, ville baka för att jag kände för det helt enkelt, var sugen på en god kaka, hade lust.

När jag gick ner till butiken för att handla ingredienser sken solen. Någon hade ritat ett rosa kritstreck på asfalten. Det vindlade iväg och försvann vidare bakom hörnet på vårt hus.

28 juli, 2012

Hjärtats ensamma slag


Det händer att jag tänker på när jag var sex år och någon hade berättat för mig att man dör den dag ens hjärta slutar slå. Jag sprang runt i vår hall och kände på mitt hjärta, skrattade och sjöng: ”Jag lever! Jag lever! Det slår!” Så plötsligt gled min hand åt sidan och jag kände inte hjärtat mer. Hur jag än kände efter kunde jag inte hitta det igen. Jag blev så rädd, skräckslagen, nu var allt förbi, nu skulle jag dö, eller hade jag redan gjort det?

Jag minns pappas armar runt mig. Hans famn. Hur han tröstade mig, lugnade mig och sa att jag levde än, hur jag blev lugn. Men aldrig någonsin har jag glömt den gången, den känslan, fastän det var så länge sedan.

25 juli, 2012

Sirapsväder

Det är sådant där sirapsväder idag, när hjärnans tankar flyter långsamt tillsammans med svetten, klibbigheten, den vaga irritationen och huvudvärken. Det kom ett störtregn i några minuter, men efteråt var det lika kvalmigt som förut och vattenpölarna på innergården var fortfarande alltför grunda för att bada i.

Jag tänkte att jag skulle ringa till någon, men lät bli, för så trevlig som jag vill vara då, det är jag bara inte sådana här dagar. Dagar som den här är det bättre att låta händerna jobba, de går nästan av sig själva. Jag viker tvätt, sorterar böcker, kläder, tankar. Sirapsväder är bra när man behöver få ordning på sådant man inte riktigt orkar tänka, men som man behöver ta itu med i alla fall. Vädret gör tankarna mjuka, lite avtrubbade, uthärdliga. Så sedan, framåt kvällen, när jag gick ut på balkongen i svalkan, fann jag till min lättnad att funderingarna nästan lagt sig där jag behöver att de är.

23 juli, 2012

Att krympa världen

Ja, vi vilar nu, låter kartongerna stå ouppackade i lägenheten, andas. Går ner till sjön, ytan krusas, vi sätter oss på bryggan, min älskade och jag. Lägger oss på rygg med fötterna stilla i vattnet. Tittar upp i himlen, på kvällsskymningen, träden och molnen. Svalka. Håller varandra i handen. Krymper världen för en stund.

21 juli, 2012

Sorg 45 poäng

Nu är det gjort. Är det flyttat. Är kartongerna packade. Lassen till loppisen och till soptippen ivägbaxade. Kassarna uppradade. Sakerna till vännerna inpaketerade.

Jag är trött. Utmattad. Allt har gått bra. Lägenheten står öde och tom och väntar på städfirman. Min älskade och vännerna har varit nära. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De har kramat, tröstat, kommit med fika, muntrat upp, hälsat och tänkt på, skickat meddelanden på telefon, på facebook, på blogg.

Jag vet inte vad jag kan säga mera. Men jag vet att jag sa hejdå till väggarna och tackade för alla fina minnen precis som jag brukar göra vid en flytt. Jag vet att det var svårt att stänga dörren och gå. Och jag vet att det låter klyschigt och som en efterhandskonstruktion, men det är sant, att jag lade ordet Sorg för 45 poäng på wordfeud medan jag väntade på att flyttbilen skulle komma.

18 juli, 2012

Att montera ner ett hem

Vi hjälps åt att tömma mammas lägenhet nu; fina vänner, min älskade och jag. Mamma flyttar till sin man, nu efter stroken, hon vill det, det blir bra, det blir lättare så, men det är svårt ändå. Minnena i väggarna, i hörnen, vetskapen om varför hon inte är med oss där. Vi jobbar på. Vi är effektiva, organiserade, fokuserade, strukturerade, vi måste vara det, tiden är noga utmätt, flytten väntar inte på oss. Så står jag där i köket, väljer bland dricksglas, bestick och kastruller; slänger, sparar, stressar, skänker bort, men så plötsligt så känns det så fruktansvärt fel allt det där. "Vet du. Egentligen", säger jag, "egentligen är det väl klart att det måste få ta tid att montera ner ett hem som har byggts upp under ett liv." Min vän stannar upp där hon står bland alla pappkartonger och hon ser på mig och det känns så himla fint, för jag vet att hon förstår. Och vi hejdar oss lite, slår av på takten där en stund och tillåter oss att andas. Plockar lite lugnare, lite varsammare.

16 juli, 2012

Fölk av alle sörter

"Det finns fölk av alle sörter", brukade min barndomsgranne Helge säga när han hörde talas om folk i allmänhet och om sådana som var lite eljest i synnerhet. Så kavade han upp kepsen i pannan och tog sig en liten funderare, innan han fortsatte kratta grusgången eller rensa vidare i tulpanrabatterna.

15 juli, 2012

Minnen

Passerade förbi en butik idag. På en skylt utanför stod det att de sålde hantverk, smide, glas, vykort och minnen. "Minnen". Jag undrar just vad för slags minnen de saluför. Långtidsminnen? Korttidsminnen? Muskelminnen? Episodiska minnen? Semantiska minnen? Eller kanske sådana som börjar blekna i kanterna och som man gör allt för att hålla kvar?

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.